Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Här var det lättkränkt. Bild: FREDRIK PERSSON

Karin Pihl: Lättkränkta har inget på universitetet att göra

Den som vill bedriva akademiska studier måste förstå sig på sammanhang. Tyvärr verkar den förmågan bli alltmer sällsynt bland svenska studenter.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns några egenskaper som är bra att ha om man ska ägna sig åt akademiska studier. En är att förstå att det centrala är vad som studeras, inte personen eller personerna bakom forskningen. En annan är att förstå sammanhang – ofta kommer det som studeras kräva att man kan ta till sig olika perspektiv. En tredje är att inte vara självupptagen. Akademiska studier kräver att man söker sig bortom det egna jaget. En fjärde är insikten att ett universitet främst är en institution för forskning, inte politisk opinionsbildning.

Dessvärre verkar studenterna på svenska lärosäten i allt högre utsträckning tro att universiteten är något slags bokcirkel med fokus på samkväm och gemytlighet. Lättkränktheten breder ut sig. Vi såg det i Göteborg nyligen, när flera av universitetets studenter – och lärare! – protesterade mot att Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof, likt de andra partiernas strateger, bjöds in för att föreläsa på en kurs om politisk kommunikation.

Det föll inte i god jord. Utanför Jomshofs föreläsning protesterades det med skyltar om att ”detta är inte inkluderande”. Upprördheten handlade om att Jomshof representerar ett parti de inte gillar, och genom att bjuda in honom ”legitimeras” hans åsikter.

Men ett universitet finns inte till för att ”legitimera” den ena eller den andra politiska åsikten. Med den logiken – att om man studerar något är det samma sak som att ta ställning för studieobjektet – skulle man behöva rensa upp rejält i litteraturlistorna på ett flertal kurser, inte minst i historia.

Mänsklighetens historia innehåller som bekant inte bara framsteg. Men vill man förstå det kan man inte vara rädd för att stöta på begrepp och resonemang man starkt ogillar.

Just detta begrep inte en grupp studenter på masterprogrammet i arkiv, bibliotek och museer vid Uppsala universitet, som satte dit sin lärare genom att anmäla henne till institutionsledningen. Läraren Inga-Lill Aronsson hade gjort misstaget att under en föreläsning svara på en fråga om hur man hittar information om ”ras” i gamla arkiv (vilket exempelvis skulle kunna vara relevant om man vill studera 1930-talets folkhemspolitik eller slaveriets utbredning).

”Sedan sa jag: ’Låt oss ta det kontroversiella ordet’, och gjorde misstaget att uttala hela n-ordet. Jag tänkte i termer av klassifikation och gamla katalog­system”, berättar Aronsson för tidningen Universitetsläraren (18/12 2019).

Det skulle hon inte ha gjort. Hon blev skickad till universitetets ”likavillkorsspecialist” och en utredning om trakasserier inleddes. Studenterna ansåg att det var kränkande eftersom det fanns ”rasifierade” närvarande när hon uttalade ordet, och att hon som vit inte har rätt att ta det i sin mun – inte ens när hon refererade till ett sökord.

De kränkta studenterna gör sig skyldiga till två misstag. Det ena är att de verkar anse att lärarens utseende är relevant för hur hon ska svara på frågor. Men det är det inte. Om någon är vit, svart, man, kvinna – det spelar ingen roll i dessa sammanhang. Det är undervisningen och forskningen som är det centrala.

Det andra är att studenterna verkar ha noll förståelse för kontext. Hade läraren varit av uppfattningen att det aktuella ordet är en lämplig benämning på andra människor hade det varit uppenbart rimligt att anmäla, men så var inte fallet här. Genom sin bristande förståelse för sammanhang bidrar de kränkta studenterna till att det blir inflation i konceptet ”kränkning”.

Vad händer om en lärare skulle uttala sig rasistiskt på riktigt? Efter ett tag lär väl likavillkorsspecialisten gäspa och vifta bort det med ”ännu ett gäng lättkränkta nittiotalister i behov av uppmärksamhet”.

Det finns en annan aspekt av det hela. Historien har något av en angiveri-kultur över sig. I ärlighetens namn – studenterna måste ha insett att lärarens syfte inte var att förolämpa någon. De förstår att hon inte är någon rasist eller uttryckte sig nedsättande. De försökte helt enkelt sätta dit henne, för att de kan. Frågan är bara varför?