Att Skolverket ville stryka Antiken ur grundskolans läroplan ledde till en så intensiv debatt att verket tvingades backa från förslaget. Mindre uppmärksammat är att myndigheten även vill stryka lyrik, dramatik, sagor och myter ur sina styrdokument för årskurserna 7 – 9.
Det ska ersättas med en abstrakt skrivning om att skönlitteraturens huvudgenrer och några undergenrer ska tas upp. Så långt mest en semantisk förändring, kan man tycka. Men det intressanta är vad man väljer att lyfta fram istället: ”Texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer.”
Inom historieämnet har ”möjliga framtidsscenarier med utgångspunkt i långa historiska linjer kring levnadsvillkor, migration och makt” tillkommit. Möjligen var det tänkt att ersätta Antiken.
Det är på ett sätt förståeligt om Skolverket vill göra undervisningen mer relevant för eleverna genom att knyta den till frågor om identitet, som upptar tankarna hos de flesta tonåringar, eller samtida politik, som kan väcka intresse för historia. I händerna på rätt lärare behöver det inte vara något problem. Men som Jonas Thente framhåller på Dagens Nyheters kultursida (8/10) leder den här typen av ambitioner inte sällan till en slags ytlig opportunism där stressade lärare väljer texter som bekräftar de politiska idéer som för tillfället är i ropet.
I botten finns frågan om de litterära klassikerna ska få stå på egna ben och historiekunskaper har ett egenvärde. Eller har de bara ett värde om de kan relatera till samtiden och egna erfarenheter?
En kunnig, engagerande och kreativ lärare kan trollbinda eleverna kring Antikens historia och berättelser. Hon kan öppna nya världar genom de litterära klassikerna. Men med en dålig lärare kan samma undervisning bli själsdödande tråkig och snarast ta död på intresset för historia och litteratur, något få vuxna skulle utsätta sig för.
Det kommer kanske inte an så mycket på läroplanen som på läraren. Och undervisningstiden. Svenska grundskoleelever tillbringar betydligt fler timmar i slöjden än över historieböckerna. Det om något förefaller otidsenligt.
Det blir lätt fokus på styrdokument i den svenska skoldebatten. Det är lätt att debattera instruktioner. Men A och O för en fungerande skola är engagerade lärare som brinner på sitt ämne, ofta på sitt speciella vis. Om läraren är stockkonservativ eller superradikal är mindre avgörande än att denne kan sitt ämne och förmår väcka intresse hos eleverna. Att stå för något, och självfallet acceptera att eleverna kan stå för något annat, är ofta snarast en förutsättning för att väcka intresse.
Tillsammans med bättre arbetsvillkor för lärarna – låt dem koncentrera sig på ämnesundervisningen – är det mindre än mer styrning skolan behöver - inte mer. För de bästa lärarna är inte sällan de som har ett kreativt förhållande till texter i allmänhet och läroplanen i synnerhet.
