Miljöpartiet är ett parti i kris. Trots Greta Thunbergs globala genomslag och klimatfrågans ständiga aktualitet hovrar partiet runt riksdagsspärren. Det är egentligen märkligt. Det tyska systerpartiet har fyra till fem gånger högre opinionsstöd. De ideologiska skillnaderna mellan svenska MP och de tyska gröna är inte heller så stora att de kan förklara skillnaden.
Miljöpartiet verkar helt enkelt ta stryk av att sitta i regeringen (vilket de tyska gröna inte gör). Det säger kanske något om partiets väljare. Insikten att ett litet parti behöver kompromissa för att kunna påverka verkar svår att svälja.
Man bör komma ihåg att MP springer ur den utomparlamentariska miljörörelsen. Partiet är grundat på systemkritik. Idag har det blivit ett parti för en bredare urban medelklass, men konkurrensen om dessa flyktiga väljare är hög.
Miljöpartiets ideologiska resa ”från skogen till Södermalm” är underanalyserad. Det var i hög grad de tidigare språkrören, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som låg bakom den. De gjorde partiet regeringsdugligt. Skäggen och träskorna försvann, men det gjorde också partiets själ, enligt kritikerna. De nuvarande språkrören, Isabella Lövin och Per Bolund, är en produkt av omvandlingen. Omvittnat kompetenta men tämligen grå och anonyma.
Efter att Isabella Lövin aviserade sin avgång för ett par veckor sedan har debatten om partiets inriktning nu tagit fart på nytt. Flera toppnamn har tackat nej till att efterträda det kvinnliga språkröret. En som visat intresse är emellertid uppstickaren Rebecka Le Moine, personkryssad in i riksdagen så sent som 2018.
I en intervju med DN (10/9) framgår det att hon vill föra partiet tillbaka till dess civilisationskritiska rötter. Istället för att fortsätta reformera det kapitalistiska systemet inifrån i mer miljövänlig riktning måste hela vårt levnadssätt förändras i grunden, menar hon. Le Moine är beredd att lämna regeringen över både Preems utbyggnad i Lysekil och migrationsfrågan. Hon vill inte ens ha en ministerpost om hon skulle bli vald till språkrör.
Den mer radikala hållningen skulle kanske vinna tillbaka en del väljare som gått till Vänsterpartiet (vilket många MP-väljare gjort). Men den skulle också ganska snart omöjliggöra det nuvarande samregerandet med Socialdemokraterna. Le Moines mål verkar rent av vara att få bort MP från Rosenbad. Kanske vore det ändå det bästa för alla inblandade.
