Begreppet "woke" kan översättas med ”vaken” eller ”medveten” och har sedan ungefär tio år tillbaka en stark ställning inom den amerikanska vänstern, varifrån det spridit sig framför allt till andra engelsktalande länder. Häromdagen anordnade Ax:son-Johnsonstiftelsen en heldagskonferens på temat med inbjudna experter från USA och Storbritannien. Det är välkommet med tanke på den begränsade kunskapen om denna politiska kraft i Sverige.
Woke-rörelsen knyter an till klassiska vänsterdeviser och liberala paroller som social rättvisa, anti-rasism och jämställdhet mellan könen. Det gör den försåtlig. För den har samtidigt skruvat dessa idéer till oigenkännlighet. Resultat är inte sällan direkt anti-liberalt. Den radikala vänstern har för vana att jobba så, det vill säga använda allmänna slagord för att driva igenom en extrem agenda bakom dem. Woke-rörelsen är inget undantag.
Woke-anhängare kräver inte bara likabehandling över köns- och etnicitetsgränser. Den förkastar meritokratin och vill kvotera alla positioner i samhället som innebär makt eller inflytande. Den kräver även att vissa grupper ska kompenseras för orättvisor som drabbat deras förfäder – ett slags omvänt privilegiesamhälle.
Den tror inte heller på värdet av fri debatt. Meningsmotståndare ska tystas, eller ”cancelleras” med en svengelsk term. För sanningen vet den redan. Därför vill dess anhängare styra språkanvändningen ned på detaljnivå. Man får exempelvis aldrig ta för given en enskild persons könsidentitet utan bör fråga vilket pronomen denne vill bli kallad för. Det kan tyckas harmlöst, men drivs i förlängningen till att språket och verklighetsbeskrivningen blir en fråga om påbud.
Woke-rörelsen har gjort sig synlig i transfrågan och i delar av Black Lives Matter-protesterna, men den har sin starkaste ställning på de amerikanska universiteten där den intagit en militant aktivistisk roll. Rörelsen kan inte avfärdas som ett randfenomen. Den har tvärtom fått stort genomslag i USA och dess anspråk är närmast gränslösa. Vissa menar att wokeismen redan nått sin höjdpunkt och rentav är på tillbakagång. Men det kan vara önsketänkande. Fenomenet drivs av ett starkt polariserat åsiktsklimat och misstro mot samhället.
Många av wokeismens idéer fanns redan hos 1968-vänstern. Men det finns en viktig skillnad. Den woke-inspirerade vänstern är betydligt mindre intresserad av klassklyftor än 1960-talsvänstern. Samtidigt har den en betydligt starkare ställning inom det amerikanska etablissemanget än sin föregångare. Detta hänger naturligtvis ihop. Woke-rörelsen är inget direkt hot mot makten. Den är däremot ett hot mot grundläggande liberala fri- och rättigheter – ett hot som lätt underskattas då dess budskap på ytan knyter an till jämlikhetskrav.
För att förstå skillnaden mot traditionell socialliberalism eller socialdemokrati bör man beakta att woke-rörelsen inte delar den liberala föreställningen om likabehandling, och inte heller nöjer den sig med generella kompensatoriska insatser för att jämna ut ”startfältet”. Den utgår i stället från att alla skillnader på gruppnivå kan förklaras med strukturell diskriminering.
Gruppidentitet, etnicitet, kön, sexuell läggning, går dessutom före både medborgarskap och individ. En ”förtryckt” grupp har alltid tolkningsföreträde – vilket gör rationell debatt och yttrandefrihet överflödiga.
Den teoretiska grunden är att det inte finns någon objektiv eller gemensam sanning i sociala frågor – bara maktkamp mellan grupper. Ändå antas denna maktkamp kunna ersättas med harmoni. Här finns nämligen också en religiöst färgad föreställning om att världen kan tvättas ren från hierarkier och orättvisor – om bara de förment privilegierade grupperna viker undan till förmån för de medvetna – en klar likhet med kommunismen.
Det behöver knappast sägas att de här föreställningarna slår undan liberala grundprinciper. I ett genomkvoterat samhälle belönas inte prestation utan grupptillhörighet. Det fria ordet kvävs och staten, liksom andra centralstyrda organisationer, ges en enorm roll som social reglerare. Det är också tydligt att de som framför allt gynnas av tankegångarna är de självutnämnda representanterna för dessa grupperingar snarare än dem som de säger sig företräda – även det en likhet med kommunismen.
Wokeismen har trots detta fått till synes oväntade allierade. Stora amerikanska börsbolag har anammat principerna under tryck från pensions- och indexfonder med svag ägarstyrning. I dessa, liksom på universiteten och i statsförvaltningen, har den byråkratiska klassen skaffat sig en stark ställning – inte minst i form av HR-avdelningar, kommunikation- och likavillkorsspecialister. Gruppers vars status, löner och makt gynnas av de nya idéerna.
Naturligtvis spelar USA:s multikulturella historia och slaveriet en viktig roll för rörelsens genomslag – man kan spela på skuldkänslor. Men man bör inte underskatta de ekonomiska förklaringsfaktorerna. Förutom ”de nya byråkraternas” egenintresse kan man peka på marknadsstyrda institutioners känslighet för kritik och strävan efter positiv uppmärksamhet – Public Relations – kombinerat med internetålderns alla möjligheter till aktivism och påtryckningar.
Paradoxalt nog har de trögare statliga institutionerna och den starkare nationella gemenskapskänslan på den europeiska kontinenten visat sig mer motståndskraftiga mot denna form av antiliberalism jämfört med de mer liberala institutionerna i USA. Storbritannien intar ett slags mellanposition.
Det betyder inte att Europa är immunt. Inte minst Sverige står under stark kulturell påverkan från USA via populärkulturen – där fenomenet woke vunnit ett tydligt insteg. Inom akademi och förvaltningar finns idéerna redan företrädda även här.
Förmågan att se igenom anti-liberala hot som kommer från vänster är betydligt mindre upparbetad i Sverige än förmågan att se de anti-liberala tendenserna inom högerpopulismen. Ändå går det inte att analysera dessa fenomen separat.
Den mer radikala elementen inom högerpopulismen delar många av wokeismens teoretiska antaganden – etniska gruppidentiteter, sanningsrelativism, konfliktperspektiv. I USA var trumpismen till inte obetydlig del ett svar på wokeismen. Gruppidentitet ställs mot gruppidentitet. Något liknande kan hända även här om det liberala etablissemanget överger grundläggande liberala principer och låter sig dras med i vänsterradikaliseringen på samma sätt som på andra sidan Atlanten. Det vore att lämna ”woke over” till radikalerna.
