Vem ska få mest i pension – den som har arbetat ett helt liv, kanske slitit i vården, eller den som inte har jobbat? Svaret tycks vara självklart. Ett helt yrkesliv måste löna sig på ålderns höst. Om man däremot inte har arbetat är det rimligt att man också får en lägre pension.
Men så är det inte i Sverige. Nu varnar pensionärsorganisationen SPF Seniorerna för att det rentav är tvärtom (Expressen 10/11). Enligt beräkningar för 2023 kommer den som arbetat i ett låglöneyrke att få en dryg tusenlapp mindre i månaden än en person som får garantipension, en typ av bidrag som utgår till personer som inte arbetat tillräckligt under yrkesverksam ålder.
Det så kallade respektavståndet – skillnaden i pension mellan de som jobbat och de som inte gjort det – krymper. Livsinkomstprincipen, som innebär att det man tjänat under ens liv ska återspeglas i pensionen, urholkas.
Det låter vanvettigt. Men det är precis vad Pensionsmyndigheten varnade för när Socialdemokraterna, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet, drev igenom höjningen av garantipensionen i våras. Myndighetens generaldirektör kritiserade förslaget för att det för vissa grupper skulle bli lägre pension om de valde att arbeta ett år till. Alltså: det är inte bara så att det inte lönar sig att arbeta. Man förlorar på det. Det blir ett så kallat pomperipossasystem där marginaleffekten är över 100 procent.
LÄS MER: Regeringens pensionspolitik ett hån mot Sveriges arbetarklass
Men inte bara det. Någon som inte haft en arbetsinkomst kan få ut mer än en person som arbetat i ett låglöneyrke, som undersköterska eller barnskötare. ”Med det här förslaget blir det många där det bara på marginalen kommer löna sig att ha arbetat och för vissa blir till och med inkomsten lägre”, sa Pensionsmyndighetens gd Daniel Barr till Svenska Dagbladet (15/3). Enligt myndigheten har den förra regeringens politik nu gjort att livsinkomstprincipen ”urholkats”.
Inflationen och den dåliga löneutvecklingen spär på detta. Inför 2023 höjs garantipensionen med 8,7 procent medan inkomstpensionen höjs med 3 procent. Orsaken är att garantipensionen följer inflationen, medan inkomstpensionen följer löneutvecklingen i samhället. Är det hög inflation och taskig löneutveckling får alltså de pensionärer som inte har arbetat relativt sett mycket, mycket mer än de som har arbetat.
Nu är det inte så att den som lever på garantipension kan leva i lyx och överflöd. Snarare tvärtom. Och den som får garantipension har givetvis också haft det ekonomiskt tufft även innan 65-årsdagen. Utrikes födda kvinnor är särskilt utsatta för risken att bli beroende av staten för sin pension, och då särskilt kvinnor födda i Asien och Afrika, en grupp där arbetslösheten är hög. I den gruppen har 38 procent inte någon inkomstgrundad pension alls. Bland män med samma bakgrund är siffran 20 procent. Den som invandrat till Sverige i vuxen ålder får i regel en lägre garantipension, men den som invandrat med asylskäl eller med särskilda skyddsbehov undantas från den principen.
Bland svenskfödda kvinnliga pensionärer är det däremot enbart två procent som saknar inkomstgrundad pension. Bland svenskfödda män är siffran en procent.
I Sverige ska ingen åldring behöva panta burkar för att få mat på bordet. Men det faktum att vi i dag har ett pomperipossa-system där man kan förlora på att arbeta vittnar om ett systemfel. Att man kan gå back på att ha arbetat urholkar förtroendet för systemet och skapar bitterhet.
Den nya regeringen måste ta initiativ till en översyn av pensionerna, där värden som livsinkomstprincip, respektavstånd och rättvisa mellan generationerna värnas.
