På tisdagen meddelade digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) att regeringen vill se ny lagstiftning angående sociala medieplattformars ansvar för det som skrivs på nätet. Ygeman säger till ekot: ”Det är ju redan idag olagligt att hetsa mot folkgrupp eller hota någon på sociala medier, men idag är ansvaret enbart den enskildes, jag vill också att det ska införas ett medansvar för plattformarna, för att se till att ta ner sånt material som strider mot de egna användarvillkoren eller strider mot lagen.”
Det försåtliga i Ygemans resonemang är att han blandar samman lagbrott och brott mot ”användarvillkor”. De senare är godtyckliga och kan bli föremål för olika påtryckningar. Det skulle man möjligen kunna acceptera om det vore vilka företag som helst på en konkurrensutsatt marknad.
Sociala medier som Facebook, Youtube och Google är så dominerande att de måste betraktas som digital infrastruktur. Dessa företag är egentligen naturliga monopol. Hela verksamheten bygger på att alla som vill vara på sociala medier är på samma plattform och kan interagera med varandra. Plattformarna är i praktiken en förutsättning för många medborgares möjlighet att göra sin röst hörd.
Det verkar på ett sätt meningslöst att lagstifta om att företag ska följa sina egna användarvillkor om det inte specificeras vad de ska innehålla. Men risken är stor att en sådan lagstiftning utnyttjas för att inskränka yttrandefriheten bortom demokratisk kontroll. Ett slags lagstiftning på entreprenad.
Att medieplattformarna ska plocka ned olagligt material är i sig ett rimligt krav. Det finns förstås gränsdragningsproblem och rättssäkerhetsproblem även där. Idealt sett borde sådana beslut gå att överklaga till domstol, men en sådan ordning är troligen omöjlig av praktiska skäl. Företagen kan ändå sköta detta om de är restriktiva med att plocka bort politiska inlägg som är ”på gränsen” snarare än motsatsen.
Man kan faktiskt vända på Ygemans perspektiv. Huvudproblemet med sociala medier är inte att människor uttrycker sig olämpligt, så länge de följer lagen. Problemet är att det idag inte finns något hinder att stänga av människor av rent godtyckliga politiska skäl.
Att plattformarna är baserade i USA, med en stark yttrandefrihetstradition, är i sammanhanget en fördel. Men det är ingen garanti. Hollywoodstjärnan James Woods stängdes 2018 av från Twitter för att han publicerat ett inlägg som bedömdes som ”fake news”. Alltså inget rasistiskt eller på annat sätt stötande. Konspirationsteoretikern Alex Jones har stängts av på liknande grunder. Ygeman vill nu ha lagstiftning på EU-nivå. Det betyder troligen att Tyskland och Frankrike, där yttrandefriheten är svagare än i USA, får ett betydande inflytande över resultatet.
Yttrandefriheten är de maktlösas bästa vän. Att makten inte är så förtjust i den visas tydligt av att det är det första auktoritära och diktatoriska regimer slår ned på. Internet är hårt reglerat på många håll i världen, för att hålla yttrandefriheten nere.
Vi har redan en lag om hets mot folkgrupp som i huvudsak är väl avvägd. Hot och förtal är likaledes reglerat i lagstiftning. Att införa ytterligare restriktioner, dessutom utan möjlighet till överprövning, är helt fel väg att gå. Företag som riskerar medansvar kommer vara mer försiktiga än nödvändigt. Så stryps yttrandefriheten steg för steg utan att någon behöver ta politiskt ansvar.
Man behöver inte ha livlig fantasi för att förstå hur en lagstiftning som sätter ekonomisk press på plattformarna att följa ”sina egna användarvillkor”, skulle fungera i praktiken. Det blir en glidning mot att ta bort allt obekvämt. Antalet människor som skulle vara beredda att lyssna till konspirationsteoretikerna skulle knappast bli färre av en sådan åtgärd – tvärtom.
