Hunden sägs vara människans bästa vän, en andemening som nog delas av andra djurägare. Därför vill de självklart att den bästa vården finns tillgänglig när det behövs. Men veterinärbristen som kulminerat under sommaren gör det svårt och det rapporteras om djur som dör i brist på vård. I andra fall är avlivning det enda alternativet som kan erbjudas.
Branschorganisationen Svensk djursjukvård har varnat om veterinärbrist sedan 2018 och larmade senast förra sommaren om ett kommande underskott på 365 utbildade veterinärer (SVT 11/07/2020).
Att många skaffat husdjur under pandemin är en starkt bidragande orsak till att problemet har förvärrats enligt Hillevi Lindström, chef för Distriktsveterinärerna (TV4:s Nyhetsmorgon 6/8). En mer avancerad sjukvård samtidigt som många försäkrar sina smådjur och därmed har råd med djursjukvård ligger även till grund för att trycket på veterinärerna ökat. Men det har alltså saknats veterinärer mycket längre än så och gäller inte endast för vård av sällskapsdjur.
Ändå har Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, endast 100 platser till veterinärprogrammet. Det är en 5,5 år lång utbildning och 80–90 nya veterinärer examineras varje år. Platserna till utbildningen skulle kunna dubbleras men ändå inte räcka till att täcka behovet.
I juni meddelade dåvarande landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) att regeringen tillsätter en utredning om veterinärmarknaden, med uppdrag att titta på personalresursfrågan och ansvarsfördelningen för jourverksamheterna.
Det är anmärkningsvärt att den personalbrist som branschen länge försökt uppmärksamma och som Nilsson fått upprepade frågor i riksdagen om i flera år först nu ska utredas. Veterinärbristen är här och nu. Den är akut. Då hjälper inte en utredning som ska redovisas i oktober 2022.
Det finns ingen väg runt, antalet utbildningsplatser måste utökas. Men för att det ska ske krävs inte bara att bestämma om fler platser. Finansiering måste finnas för att anställa fler lärare och utöka lokalerna. I veterinärutbildningen har även praktikplatserna en framträdande roll och även de måste bli fler. Det är alltså inte ett besked SLU kan agera på med kort varsel. Beslutet måste därför tas så fort som möjligt.
Eftersom trycket på utbildningen är stort men platserna få, är det många som i stället söker sig till andra länder för att gå veterinärutbildning. År 2020 hade 60 procent av de som tog ut en svensk veterinärlegitimation en utländsk utbildning i botten. Det är bekymmersamt att vi inte kan tillgodose behovet i Sverige. Vi blir sårbara ur ett självförsörjningsperspektiv med tanke på att veterinärvård är en naturlig del av lantbruket.
Det behövs snabbare reaktionstid av regeringen i frågor som kräver svar här och nu. I stället blir det ännu en utredning som skjuter problemet på framtiden. Det tycks snarare vara ett sätt att begrava en fråga. Under tiden riskerar vissa djurägare få begrava sin bästa vän.
