Neurosedynskandalen briserade i Sverige under 1960-talet. 186 barn föddes med svåra missbildningar: blinda och döva, utan armar och ben och med hjärtfel, på grund av en medicin som man gav till gravida kvinnor.
På Karolinska universitetssjukhuset opererade man mellan 2013 och 2019 bort brösten på 134 flickor med könsdysfori i åldern 14-20 år. Fram till slutet av 2021 hade 440 barn behandlats med hormoner som kan leda till infertilitet, benskörhet, depressioner eller hjärtinfarkt och stroke i tidig ålder.
Skillnaden mellan Neurosedynbehandlingen och nutidens hormonbehandling av barn och unga är att man inte visste att Neurosedyn var skadligt. Det hade gjorts djurförsök, och man trodde felaktigt att dessa kunde översättas direkt till människan. Hormonbehandlingens effekt på människokroppen är dock väl dokumenterad. Man har kunnat förutse en stor del av biverkningarna.
Detta har dock inte förhindrat att potentiellt irreversibla behandlingar har använts på tonåringar som inte ens anses mogna nog att köpa en folköl eller ingå ett kreditavtal.
Det hindrade inte heller dåvarande socialminister Annika Strandhäll (S) och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) att 2018 presentera ännu mer radikala förslag: sänk åldersgränsen från 18 år till 15 år för könskorrigeringar utan föräldrars samtycke.
2021 stoppades dock all hormonbehandling av barn med könsdysfori på Karolinska universitetssjukhuset. Skälet var att de studier som låg till grund för vården var "små, okontrollerade observationsstudier med låg evidens för att behandlingen har önskad effekt och att vi har mycket lite kunskap om säkerheten på lång sikt”.
Men Norrlands universitetssjukhus i Umeå hade så sent som i slutet av 2021 inte ändrat sitt sätt att arbeta. Och på Linköpings universitetssjukhus stoppades först behandlingarna, men de återupptogs senare igen.
Socialstyrelsens rekommendationer om hormonbehandling av barn med könsdysfori från 2015 vilade på skakig vetenskaplig grund. Varför det ändå ansågs räcka för att motivera hormonbehandling och kirurgi på barn lär diskuteras länge. Nu har i alla fall Socialstyrelsen ändrat rekommendationerna från att hävda att det vetenskapliga stödet är starkt och positivt till vagt och negativt.
Hur hamnade vi här? Och hur har det fått fortgå?
Ett svar går att hitta på DN:s ledarsida under rubriken “Fler ångrar knäoperationer än könsbekräftande vård”. Där drivs tesenatt transpersoner används som måltavla i “radikalhögerns kulturkrig”. Att ifrågasätta behandlingarna har ofta betraktats som transfobiskt och bakåtsträvande.
Transvården har utvecklats med stöd av ideologiska argument och drivits på av aktivister. Förment progressiva läkare, psykologer och opinionsbildare har bidragit till att staten har sanktionerat experimentella behandlingar på barn. I praktiken har sjukvården ofta behandlat psykiatriska tillstånd med hormoner och kirurgi.
2004 betalade staten ut en halv miljon kronor till var och en av de som drabbats av Neurosedyn. Det är inte omöjligt att vår tids irreversibla och experimentella hormonbehandling och kirurgi på barn kommer att betraktas som värre än Neurosedynskandalen.
