”Ibland är etnicitet en avgörande faktor, ibland kön, ibland ekonomisk bakgrund, ibland om man kommer från stad eller landsbygd”, förklarade Sveriges Radios vd nyligen apropå bolagets rekryteringspolicy (SvD 25/9). Bakgrunden var det upprop som några anställda initierat där anklagelser om rasism riktats, liksom krav om kartläggning av medarbetarnas etnicitet formulerats.
Vd:s svar syftade till att framställa SR som ett tolerant och inkluderande bolag. I stället avslöjades en osminkad diskrimineringskultur: När någon rekryteras på grund av kön eller etnicitet diskrimineras någon annan på grund av kön eller etnicitet.
Därtill devalveras det meritokratiska synsättet som alla rekryteringar borde vila på. När det sekundära – som en människas etnicitet, kön eller bakgrund – görs till det primära, blir det som borde vara det primära – kunskap, tankar och kompetens – det sekundära.
Men det är inte det enda problematiska. Också den statiska synen på människan skvallrar om en inställning som gör alla försök till integration meningslösa: Varför anstränga sig för att känna sig och uppfattas som svensk om man ändå alltid kommer att bedömas utifrån sitt etniska arv?
Att tillmäta en människas etniska bakgrund en avgörande betydelse framstår med andra ord som ytterst irrationellt om man inte samtidigt är av uppfattningen att människor enkom på grund av sin hudfärg besitter viss kompetens eller innehar vissa egenskaper, såväl goda som dåliga.
Därutöver är risken stor att man börjar betrakta människor som representanter för en viss kategori och då gör dem indirekt utbytbara mot varandra. Det innebär att det är gruppen, inte individen, som hamnar i centrum. Men människor är inte utbytbara mot varandra, även om de har samma kön eller etnicitet.
Låt mig illustrera det sagda: Ponera att SR önskar rekrytera och att jag är intresserad av att söka den utlysta tjänsten. Jag är född i Bukarest, har bott i Sverige sedan jag var fem år gammal. Jag har en universitetsexamen. Genom åren har jag skrivit kolumner i många tidningar, inte minst i GP, debatterat och modererat. Mitt efternamn kräver allt som oftast bokstavering och min hårfärg skvallrar om att jag sannolikt inte är etniskt svensk. Ideologiskt är jag borgerlig.
Men jag är inte ensam om mitt intresse för tjänsten. En annan kvinna, också hon född i Bukarest, om än av föräldrar av grekisk börd, är intresserad av samma tjänst. Också hon med många universitetspoäng i bagaget. Också hon skriver kolumner, modererar, programleder och tycker på bästa sändningstid. Också hon med ett svårstavat efternamn och en hårfärg som min. Men hon röstar sannolikt inte moderat.
Är vi vid en rekrytering utbytbara mot varandra? Besitter vi samma ”mångfaldskompetens” på basis av vårt kön, vår etnicitet eller vår utbildningsnivå? Kommer vi anföra samma perspektiv, ställa samma frågor, identifiera samma svar? Ser vi samma orsakssamband, samma lösningar?
Svaret är sannolikt nej på varenda fråga. Anställer man rumänska nummer 1 kommer man få en viss kompetens och vissa perspektiv, anställer man rumänska nummer 2 något annat. Och det är precis som det ska vara i ett samhälle där människor är mer än sina gener.
