Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Studenter vid Harvarduniversitetet i USA. Bild: Charles Krupa

Adam Cwejman: Kvoteringsidén är feltänkt från början till slut

I USA är raskvoterna till universiteten tänkta som ett sätt att skapa jämlikhet och rättvisa. Men resultatet är att minoriteter diskrimineras för att de tillhör en överrepresenterad grupp.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mångfald framhålls ofta som ett sätt att rätta till historiska orättvisor. Eftersom icke-vita, minoriteter och kvinnor förtryckts så behövs det åtgärder för att politik, universitet och media bättre ska "spegla" samhället som det ser ut och inte som det patriarkala och vita förtrycket har förvrängt det till att se ut.

Men vad händer om en minoritetsgrupp sett till sin andel av befolkningen inte är underrepresenterad på exempelvis universitet, utan överrepresenterad? Hur ska de som förespråkar mångfald och kvoter för särskilda grupper agera då? Faktum är att det inte finns något bra svar på den frågan. Eftersom hela mångfaldsidén är feltänkt från början är det inte underligt att den, väl tillämpad i verkligheten, också får märkliga konsekvenser i praktiken.

Bland de amerikanska universitet som har raskvoter för antagningar (vilket är vanligt) är idag asiatiska amerikaner överrepresenterade i förhållande till befolkningen i stort. De utgör mellan 10-16 procent av befolkningen (beroende på hur man räknar), men på vissa universitet är antalet studenter med asiatisk bakgrund närmare 40 procent.

Ett system med raskvoter som söker korrigera mångfalden på universiteten stöter på problemet med att korrigera extrem överrepresentation av minoriteter som är mycket framgångsrika. Det finns exempel från USA på när representationsidealet har tvingat fram etnisk diskriminering.

Flera undersökningar kar konstaterat att det existerar informella tak på hur många asiatiska amerikaner som antas till elituniversiteten. Systemet liknas vid det som infördes under 1920-talet i USA då antalet antagna judiska amerikaner sköt i höjden och universiteten, genom maxkvoter, sökte hämma judarnas intåg på i akademin.

Konsekvensen av dagens kvoter syns i statistiken. Under de föregående två decennierna har antalet antagna med asiatisk-amerikansk bakgrund fallit med över femtio procent. Detta kan kontrasteras med bortfallet av judiska studenter under 1920-talet när maxtaket infördes, från 27,6 procent till 15 procent.

Detta bortfall av judisk-amerikanska studenter var en direkt konsekvens av att man ville se en jämnare representation på universiteten jämfört med befolkningen i stort. Det protestantiska majoritetssamhället upplevde den judiska inmarschen på universiteten som hotfull. Under täckmanteln att man ville ha en jämnare representation infördes kvoterna. Man ville spegla samhället bättre helt enkelt, och då fick judar färre platser.

Flera studier har visat att när raskvoter togs bort från kaliforniska universitet ökade antalet asiatiska studenter till närmare hälften av studentpopulationen. Det kaliforniska exemplet kan vara värt att uppehålla sig vid en stund. 1996 genomfördes en omröstning i delstaten. Positiv särbehandling baserat på etnicitet, ras och kön förbjöds. 54 procent av delstatens medborgare hade röstat för detta.

En omfattande undersökning som studerade resultaten av Proposition 209, som låg till grund för lagändringen, visade att förbudet mot positiv särbehandling inte minskade andelen studenter med minoritetsbakgrund. Istället såg man en större spridning av studenterna mellan olika universitet. En annan studie konstaterade att andelen svarta studenter på Berkeley ökade med 6,5 procent, på University of California ännu mer dramatiskt, från 26 till 52 procent. 6 Det är på dessa universitet utan raskvoter som studentpopulationen på vissa lärosäten till närmare hälften består av asiatiska amerikaner.

Den amerikanska paradoxen är alltså att universitet utan positiv särbehandling, förbjudna genom proposition 209, har en större andel studenter från minoriteter än de med raskvoter.

Princetonsociologen Thomas Espenshade kom i en studie fram till att asiatiska amerikaner var tvungna att få betydligt högre poäng på antagningsproven än både vita amerikaner, latinos och svarta amerikaner för att bedömas jämlikt. Det har gått så långt att högsta domstolen prövat fall där asiatiska amerikaner särbehandlats i antagningsprocesser. Skälet har varit att gruppen är så pass överrepresenterad att det stör målet om jämlika resultat och mångfald.

Representationstanken får den perversa konsekvensen att dess förespråkare till slut blir tvungna att diskriminera och behandla ojämlikt för att uppnå sin efterlängtade jämlikhet. Shien Biau Woo, grundare av organisationen National Asian American Educational Foundation hävdade i en artikel i New York Times att det är uppenbart att amerikanska toppuniversitet diskriminerar och att den amerikanska meritokratin därför är hotad. Även författaren Daniel Golden konstaterade i sin bok The Price of admission att asiater blivit de nya judarna och i dag upplever konsekvenserna av diskriminerande policys på samma sätt som judar gjorde under 1920-talet.

Under 2014 fick Harvard kritik för hur universitetet hanterar mångfaldsfrågan. De har inte kvoter, utan i stället använder de ras som en merit. Men Harvard har blivit stämd för att på detta sätt försämra möjligheterna för asiatisk-amerikanska sökande att komma in. Ännu fler asiatisk-amerikaner bidrar inte till mångfalden eftersom de redan utgör en så stor andel av studentpopulationen. Precis som för judar under 1920- och 1950-talen, med andra ord.

Det är först under det senaste decenniet som den frågan har uppmärksammats i USA. Det är trots allt ett land med en relativt lång historia av positiv särbehandling och kvoter av olika slag. Men likheterna med de diskriminerande ansökningsprocesserna för judiska studenter har fått fler och fler att vända sig emot raskvoter och de amerikanska universitetens representationsideal. Retoriken har också ändrat sig i takt med den amerikanska befolkningen ändrat sammansättning.

Tidigare motiverade man kvoter med att det var ett sätt att betala tillbaka de svarta för det långa förtryck de utsatts för. Men i takt med att en allt större del har invandrarbakgrund i USA har man alltmer motiverat det med att mångfalden har ett värde i sig. University of Texas (UT) motiverar diskriminering till förmån för svarta med att det skapar en bättre utbildning för alla studenter, inte för att man på något sätt är skyldig svarta något. Ras har gått från att vara ett hinder som ska överskridas med hjälp av kvoter, till att bli något som har ett värde i sig.

Som vi ser med de asiatisk-amerikanska och amerikansk-judiska exemplen får idén om spegelbilder av samhället och etnisk representation oförutsedda konsekvenser. De kan tvinga förespråkarna av representation att i själva verket sätta tak för studenter från vissa minoriteter som är överrepresenterade bland de antagna. Dumheterna har gått väldigt långt i USA, med allvarliga konsekvenser för de många diskriminerade. Måtte samma sak inte hända i Sverige.