Föreställ dig att en åskådare på en fotbollsmatch skulle gå fram till domaren och be denne att innan matchstarten uppmana publiken att inte applådera eller på annat vis uttrycka sin glädje över spelarnas prestationer under matchens gång.
Anledningen? Att det skulle kunna uppfattas som kränkande för de spelare som inte gjorde några mål. Därför bättre att samla alla applåder tills dess domaren blåst av och matchen var över. På så vis skulle inte applåderna kunna härledas till en specifik spelare och dennes prestation, och därmed skulle man kunna undvika att någon skulle känna sig sämre än någon annan. Visst låter det konstigt, ja nästan osannolikt att någon skulle göra så?
Det är konstigt, men dessvärre inte helt uppdiktat. För några veckor sedan skulle jag medverka i en panel med två andra skribenter. I pausen, precis innan vi skulle upp på scenen, kom en man fram till moderatorn och argumenterade för det olämpliga i att låta publiken applådera enskilda inlägg från oss panelister. Anledningen? Det skulle kunna göra någon av de andra medverkande, som inte fick några applåder, ledsna. Moderatorn gick som tur var inte med på förslaget med motiveringen att: "Livet är orättvist".
Ja, visst är livet orättvist. Vissa är duktiga på matte, andra på att sparka boll. Ytterst få av dessa blir en Einstein eller Zlatan för det. Det intressanta är emellertid hur olika vi ser på extraordinära prestationer utifrån vilken arena de utspelar sig på.
Att vara fotbollskille anses häftigt, att vara en fena på ekvationer gör dig bara till nörd. Att hylla en idrottare eller artist är helt i sin ordning, att göra detsamma med en företagare eller akademiker väcker inte sällan Jante ur sin skönhetssömn. Att ärva pengar, vinna på lotto eller göra vinst på bostaden går generellt an - att anstränga sig, ta risker, göra uppoffringar avfärdas alltför ofta med kirurgisk precision. Om inte alla kan, varför ska någon kunna? Tankegångarna förekommer lite varstans i vårt samhälle, exempelvis ifråga om det fria skolvalet. Där brukar motståndarna till valfriheten hävda att skolvalet bör förbjudas eftersom inte alla barn aktivt väljer en skola, vilket då alltså tas som intäkt för att det är valfriheten i sig som är problemet och inte frånvaron av aktiva val.
Just nu pågår något av det mest meritokratiska som finns: ett fotbollsmästerskap. På en presskonferens inför Sveriges första match i måndags sade Zlatan: "Jag känner mig fortfarande jävligt stark och jag känner att jag blir bättre och bättre för varje år som går, både mentalt, fysiskt och det jag utför varje dag när jag spelar fotboll. Det handlar om att utvecklas, om att lära sig något nytt hela tiden, inte vara nöjd med det du är bra på. Det är det jag strävar efter alltid, att vilja bli bättre, vilja ta det till nästa nivå. Det är då jag lyckas göra mina saker, för känner jag mig nöjd, då bromsar jag upp mig själv. Jag måste hela tiden kräva av mig själv att jag kan mer, att jag vill mer och jag skall göra mer. Det är det som det handlar om. Inte känna sig nöjd, och allt sitter i huvudet. Vill du så kan du".
Vill du så kan du - det är ett budskap som förtjänar att upprepas. Det anmärkningsvärda är dock att så få yttrar det i samband med akademiska studier - och när det ändå görs avfärdas det oftast föraktfullt med hänvisning till att det skulle handla om resterna av föråldrad elitism. Varför det är så kan man sannerligen undra, för nog är det för de flesta svårare att bli som Zlatan än att lägga tid och kraft på studierna och sina akademiska mål?
Idrotten är blind för utövarens bakgrund, hudfärg eller religiösa tillhörighet. På fotbollsplanen bedöms spelaren utifrån sin skicklighet, förmåga och vilja att fortsätta, att också efter en motgång resa sig upp. Det är meritokrati i sin vackraste form. I fotbollslagen finns hela världen samlad, utan ett uns kvotering eller någon påklistrad mångfaldsambition. Alla som når ett landslag har kämpat och belönats för sin ansträngning och sina uppoffringar. Det är precis som det ska vara, med andra ord.
Jag kan inte låta bli att undra hur vårt samhälle sett ut, hur många unga människor som hade kunnat inspireras till stordåd, om ett mer meritokratiskt synsätt fått genomsyra överlag och inte bara inom sportens värld. Hur hade debatten låtit om ansträngning uppmuntrats och framgång prisats? Om alla tänkt lite mer som Zlatan?
