En gång kom en man fram till mig och var upprörd. Han undrade hur jag som äventyrare kunde med att riskera livet när så många kämpar för att hålla sig levande. Han tyckte det var oerhört provocerande. Respektlöst, till och med.
Kanske är det väldigt svenskt. De flesta söker trygghet och säkerhet. Framför allt nu när världen förändras snabbare och snabbare. Då verkar det bättre att ta det säkra före det osäkra, göra som alla andra och det andra tycker man borde göra. Undvika risker. Då är det mindre risk att misslyckas.
Det kan vara bra att vara medveten om vad ordet risk innebär för dig. Om du definierar dig som ‘en som inte tar risker’ kan det vara idé att fundera över vad som händer om man aldrig gör det.
Om man inte vill ta risker kan man bara röra sig i kända marker, och där finns inget nytt att upptäcka. Man begränsar i så fall sitt liv till en väldigt liten yta. Där finns inget äventyr. Där finns ingen rädsla eller smärta. Det är tryggt att stanna på sin hemmaplan. Men världen är stor.
När känner du dig som mest levande? När du sitter framför din tv, eller när du gör något nytt, aningens riskabelt?
Att ha mer äventyr i sitt liv och våga ta en risk handlar om att vara kreativ och sluta vara rädd för att misslyckas. Många av de bästa äventyren är spontana och går att genomföra om några minuter.
Det finns flera olika sätt att ta risker i vardagen. Till exempel:
– pressa gränserna i din träning (riskera obehag) men bli starkare/bättre/snabbare
– ät något du aldrig ätit förut (riskera att det smakar äckligt)
– prata med en främmande människa (riskera att bli ignorerad)
– gå en ny väg till jobbet (riskera att bli sen) men se något nytt
– gör något idag som du aldrig gjort förut (riskera att bli rädd)
– gör en vardagsuppgift på ett helt nytt sätt (riskera att misslyckas)
Ett bra sätt att våga ta mer risker är att umgås med människor som har ett öppet flexibelt tänkande. De kommer säkert att välkomna dig och dessutom är det mycket roligare att uppleva äventyr tillsammans med andra. Att du blir som dem du umgås med stämmer till stor del. Om du mest träffar människor som klagar över sina jobb eller sin bakfylla, så är det alltför lätt att själv bli smittad och hamna i samma jargong, så kallade ‘pity parties’.
Mannen som var upprörd över risktagande hade uppenbarligen inte lyssnat på min föreläsning som föregick hans besök. Att vara äventyrare handlar inte om att leta efter farliga situationer och risker, det handlar snarare om att undvika riskerna för att kunna njuta av äventyret och känna sig levande.
Själv blir jag mest provocerad av personer som klagar mycket utan att göra något och tillbringar sin tid framför tv-apparaten och tittar på andra som lever låtsasliv i serier. Är det inte det så långt ifrån levandet man kan komma? Kanske är det till och med respektlöst.
