Det är onsdag igen. Cellgiftsdag. Varje onsdag öppnar jag dörren till avdelning 71 på Sahlgrenska. Gynonkologen – ett sånt laddat ord. Och det är lika laddat att gå in där. Både positivt och negativt. Positivt för att där håller man mig vid liv. Där känns tryggt, hemvant och vänligt. Alla sköterskor nickar igenkännande och kan mitt namn redan efter första besöket. Men samtidigt obehagligt. Här är det så tydligt att jag inte är frisk. Jag blir patienten som underkastar mig en behandling uppkopplad till slangar och påsar. Vi sitter och ligger där på rad och en del av oss ser riktigt sjuka ut. Jag märker inte när några försvinner för alltid, men jag vet att det är så.
Första gången jag ska gå över tröskeln är jag livrädd. Livrädd för vad jag ska se och vad som ska hända med mig. Jag ville inte se skalliga, döende människor och påminnas om att jag är en av dom. Och jag undrar vad det där cellgiftet ska göra med mig och min kropp.
Men när jag kliver ur hissen, så möts jag av en vänligt leende syster Carina som hälsar mig välkommen. All rädsla rinner av mig. Det proffsigt vänliga mottagandet gör intryck och avtryck för alltid. Här är tryggt och pålitligt även de gånger jag får ett dåligt besked.
Ändå skulle jag förstås vara glad om jag slapp att gå hit. Ett besök varje vecka tar på krafterna. Onsdagskvällarna är strukna i min kalender. Då kan jag inget göra. Medicinen jag får för att förebygga en allergichock gör mig helt avtrubbad. Fem minuter efter att de första dropparna kommer in i min kropp börjar jag klippa med ögonlocken, efter tio minuter slumrar jag. Öppnar bara ena ögat då och då för att hålla koll på klockan, så jag inte missar ett byte av ishuvan.
Ishuvan sätter jag på en kvart innan själva behandlingen och behåller på till en kvart efter. Det är för att blodkärlen i huvudet ska dra ihop sig, så cytostatikan inte når ut och tar död på mitt hår. Jag har tappat håret så jag vet hur det känns. Det kan tyckas som ett lyxproblem när man slåss för sitt liv. Men vi som har gjort det vet att det är jobbigare än så. Därför kämpar jag med ishuvan, som hittills har visat sig vara min vän under just den här behandlingen. Mina gamla peruker kan fortfarande ligga kvar orörda i sina askar.
Om jag är trött och dåsig resten av behandlingsdagen, så vaknar jag upp full av energi dagen efter. Kortisonstinn kallar maken det. Då går allt i turbo. Jag pratar fort och ännu mer än normalt – och jag har kraft och ork och känner mig oövervinnlig. Så torsdagar är almanackan fulltecknad och jag jobbar på så det räcker för resten av veckan.
Men mitt i allt detta är det bara en sak som räknas. Att cellgiftet gör det som det ska – håller de elaka cancercellerna i skick, så att jag kan få leva ett tag till. För det är det som gör att jag orkar – att jag så oerhört gärna vill leva ett tag till. En dag i taget. Njuta av livet i all dess magiska enkelhet.
