Marianne Lindberg De Geer, chef för konst och design på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, var uppfriskande tydlig: Konsten tillåts inte vara fri längre (P1 4/1). Yttrandefriheten har blivit villkorad och tillåts bara så länge ingen blir kränkt.
Lindberg De Geer är betydligt modigare än sin chef Benny Fredriksson. Konstnären Makode Linde ville kalla sin kommande utställning på Kulturhuset i Stockholm för "Negerkungens återkomst".
Han fick blankt nej av Fredriksson som anser att namnet riskerar att "legitimera ett rasistiskt uttryck".
Ett internt konstbråk - vad spelar det för roll? Men detta är ingen isolerad incident, det är en trend. Den konstnärliga friheten inskränks som en konsekvens av de lättkränktas bu-rop. Det som är än värre är att de hjälps av dem som är rädda för att uppröra och kränka.
Sådana som hellre lägger sig än ser sig själva, eller sin institutions namn, bli nedsölat av den som skriker "rasist". Det är förståeligt men det bidrar till den förskjutning som har pågått de senaste åren.
I november förra året beskylldes Kungliga Operan i Stockholm för att ha satt upp en rasistisk affisch inför uppsättningen av Svansjön. Den föreställde en ljushyad fot på en svart mans ansikte. Mannen ifråga, som hade huvudrollen i Svansjön, ansåg inte alls att den var rasistisk. Men de kränkta fick tolkningsföreträde och Operan valde att ta bort affischen.
2012 anklagades konstnären Stina Wirsén för att hennes seriefigur Lilla hjärtat, en liten svart flicka med spretiga flätor och stor mun, var en reproduktion av klassiska rasistiska karikatyrer. Som en konsekvens av mediedrevet emot henne slutade Wirsén att rita Lilla hjärtat.
En utställning, en affisch, en seriefigur. Det kallas för de små stegens tyranni.
