När Dagens Nyheter nyligen publicerade ett karaktärsmord på friskoleentreprenörerna Barbara och Hans Bergström fick det välförtjänt kritik. I fokus stod de uppenbara försöken till smutskastning.
Men det mest slående var vad som inte stod i artikeln. Ingenstans gavs läsarna svar på den fråga som är avgörande för hela diskussionen: hur kommer det sig att så många föräldrar vill att deras barn ska gå i dessa skolor?
Frågan är berättigad. Vinstdrivande friskolor beskrivs i debatten ofta som rätt förfärliga. Mediebilden beskriver hur de ger glädjebetyg, snålar in på viktiga funktioner i skolan, anställer underkvalificerade lärare och mutar elever med påkostad elektronik istället för att ge bra undervisning. Ofta beskrivs också kulturen på skolorna som auktoritär och otidsenlig.
Men ändå är många av dem mycket populära, vissa så till den grad att tiotusentals elever står i kö. Varför? Helt enkelt för att nidbilderna inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. De vinstdrivande skolorna håller generellt sett hög kvalitet, är välskötta och uppskattade av elever och föräldrar.
Och det är just det som är problemet. Den skummade ilskan mot vinstdrivande friskolor, och kanske i synnerhet Bergströms koncern IES, bottnar just i populariteten. I det jämlikhetsfixerade Sverige är det en provocerade tanke att vissa föräldrar kanske har valt bättre skolor till sina barn än andra gjort.
För vad skulle det betyda? Jo, att mängder av kommunala skolor – men förstås inte alla, det finns många bra sådana också – har lyckats sämre. Trots att de har ett enormt försprång, med decennier av erfarenhet, upparbetade kontakter med alla viktiga beslutsfattare och finansiärer.
På andra områden skulle en sådan situation sporra de etablerade aktörerna att lära sig av uppstickarna. När traditionella taxibolag utmanas av aktörer med annan affärslogik svarar de med att förbättra sina tjänster, till nytta för konsumenterna. När regionerna utmanas av privata digitala vårdgivare utvecklar de bättre egna tjänster för digitala vårdkontakter. Och så vidare.
Men inte i skolans värld. Där mobiliserar tvärtom starka krafter för att reglera eller helst förbjuda de nya populära aktörerna, allt för att slippa anpassa sig. Som ordspråket säger: ”egen framgång är bäst, men andras olycka är inte heller att förakta”.
Mycket av friskolehatet bottnar i något så simpelt som avundsjuka. En bitterhet över att vissa skolor är mer populära – och en gnagande misstanke att det beror på att de helt enkelt är bättre.
Därför är det beklämmande att den slentrianmässiga, defensiva retoriken mot de vinstdrivande friskolorna börjar sprida sig även till borgerligheten. Nu senast till Centerpartiet, där en nymornad intern opinion kämpar för att partiet ska försämra de privata aktörernas möjligheter.
Det finns absolut skäl att diskutera hur den svenska skolan ska utformas, men att stoppa utmanarnas möjlighet att bidra till nytänkande kommer inte att göra något bättre.
