En månad efter Rysslands invasion av Ukraina står det klart att detta inte kommer bli något kortvarigt krig. Konsekvenserna kommer vara stora även för politiken här hemma. De säkerhetspolitiska kalkylerna har redan hunnit med en omfattande uppdatering som mynnat ut i löften om kraftfulla satsningar på försvaret i de flesta västländer – inklusive Sverige. Redan vid årsskiftet inrättades en ny myndighet för att stärka det psykologiska försvaret som fått en akut start på sitt arbete.
Men det är inte bara myndigheter som har att hantera det nya allvarsläget. Svenska medborgare har rätt att förvänta sig ett mer ansvarsfullt politiskt ledarskap. Totalförsvarets forskningsinstitut konstaterade redan för ett par år sedan att försvarsviljan är hög hos svenskarna. Ett tecken på det är att antalet sökande till hemvärnet tiodubblades i samband med krigsutbrottet i februari. Ukrainakriget har också väckt liv i en sällan skådad solidaritet med krigets offer och de flyktingar, företrädesvis kvinnor och barn, som just nu tvingas lämna sitt land.
Krig är naturligtvis alltid i första hand tragiska. Men tragedier kan också återinföra ett visst mått av konstruktivt allvar i hur vi ser på tillvaron och politiken. Det gäller i synnerhet för oss som inte är direkt drabbade och fortfarande har vårt demokratiska samhällssystem intakt.
Sverige går till val om knappt ett halvår. Svenska politiker och opinionsbildare kan välja att förhålla sig på olika sätt till de nya omständigheterna. Antingen blir Putins brutala krig och Sveriges försvar bara nya slagträn för att ta poäng på det inrikespolitiska motståndarlaget. Eller så försöker de som har makt och ansvar leva upp till det krav som egentligen alltid kan ställas på dem: att sätta landets bästa främst.
Det sistnämnda innebär inte att vi inte kan vara oense. Men färre tjuvnyp, mindre taktiserande och större vilja att se till motståndarens bästa argument vore definitivt klädsamt i dessa tider. Liksom mer fokus på sakfrågorna.
Att statsminister Magdalena Andersson i början av veckan tog med sig oppositionsledaren Ulf Kristersson för att besöka en internationella NATO-övning i Nordnorge som Sverige deltar i var ett lovvärt tecken. Sådan yttre enighet behöver visas upp just nu.
Men det går att vara kritisk mot en del andra utspel på senare tid. S-regeringen har försökt göra försvarssatsningen till en skattefråga trots att vi som huvudprincip inte har särskilda skatter för särskilda utgiftsområden i Sverige. Hur man finansierar försvarssatsningarna är en separat fråga som inte inte bör blandas ihop med försvarsvilja.
Moderaternas eget utspel om att man är beredda lämna in en ansökan om NATO-medlemskap vid regeringsskifte i höst oavsett hur S ställer sig förtjänar ännu skarpare kritik. Det finns starka skäl för att Sverige bör ansluta sig till NATO. Men det finns också avgörande argument för att det bör ske i blocköverskridande enighet. Det har varit ordningen hittills i säkerhetspolitiken och det borde ett liberalkonservativt parti inse.
Och självfallet vilar det också ett ansvar på Socialdemokraterna att nå enighet över blockgränsen i den här frågan och att inte hålla fast vid neutralitetspolitiken av några nostalgiska eller partiinterna skäl.
Ännu befinner vi oss inte i ett läge där det vore naturligt med samlingsregering. Men vi kan hamna där. Det kan inte uteslutas att det säkerhetspolitiska läget i Europa försämras ytterligare det närmaste halvåret. Det är redan nu så pass allvarligt att man med rätta kan förvänta sig en mer konstruktiv och saklig ton och en större vilja att hitta gemensamma lösningar. Förväntningen kan i synnerhet ställas på de stora partierna: Moderaterna och Socialdemokraterna, men i viss mån även på Sverigedemokraterna.
Vad Sverige minst av allt behöver är ännu en valrörelse som kretsar kring just SD. Partiet bör förstås kritiseras. Men utslitna käpphästar och medvetna missförstånd kring detta parti har starkt bidragit till att dra ned svensk offentlighet. Kravet på uppryckning gäller dock inte bara notoriska brunmålare som Aftonbladets ledarsida, SD själva måste visa sig moget en ny roll, tona ned sin ”alternativoffentlighet” och avstå från medvetna provokationer och fulgrepp.
En och annan kulturkrigsriddare, både pressens finrum och på nätets bakgård, lär förstås trava på i gamla hjulspår för att röra upp damm och rök. Gamla hästar har svårt att ställa om. Men publiken är inte lika roade längre. När exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Göteborg vägrar delta i kommunens manifestation mot Rysslands invasion av Ukraina för att SD också ska få vara med framstår de mest som fåniga, på gränsen till cyniska (GP 19/3). Socialdemokraterna har däremot i huvudsak förstått det nya läget. Det är ingen slump att partiets siffror går bra i opinionen. Oppositionen måste svara upp mot kraven. Allvarstider kräver helt enkelt en annan typ av ledarskap.
