Den länge politiskt döda frågan om arbetstidsförkortning har flutit upp på den politiska agendan igen. Annika Strandhäll, som leder Socialdemokraternas arbetsgrupp för ett hållbart arbetsliv, meddelade nyligen att S kommer presentera förslag om sänkt arbetstid i början av sommaren (SR 27/4). LO-kongressen beslutade förra helgen att facken ska driva frågan. En majoritet av svenskarna är positiva till sänkt arbetstid enligt SOM-institutet.
Fram till för ungefär 50 år sedan sänktes den så kallade normalarbetstiden i omgångar. Under decennierna efter andra världskriget var den svenska tillväxten så hög att det både gick att höja reallönerna och sänka arbetstiden utan större konflikter. Men så tog det stopp. Rekordåren var slut och landet drabbades av 1970-talets djupa oljekris. Sedan dess har fyrtiotimmarsveckan framstått som huggen i sten.
Här finns det anledning att peka på ett vanligt missförstånd i debatten. Sänkt arbetstid är aldrig gratis. Vi kan antingen ta ut välståndet i ökad materiell standard eller i mer fritid. Mer av det ena innebär mindre av det andra. Det är så nära en nationalekonomisk naturlag man kan komma. Facken avstod under 1950- och 1960-talen från en del löneökningar för att kunna få ökad ledighet. Den höga tillväxten gjorde att lönerna steg ändå, men de hade i princip kunnat bli ännu högre.
Det är viktigt att hålla isär begreppen. Fack och arbetsgivare förhandlar i ett första steg om hur stor andel av vinsten som ska gå till de anställda (löner och ledighet) respektive till ägarna (nyinvesteringar och vinster). I ett andra steg förhandlar man om hur stor del av de anställdas andel som ska tas ut i löneökningar respektive arbetstidsförkortning. Löntagarandelen blir inte större för att den går till mer fritid.
Det är i regel bedrägeri att påstå att det går att äta kakan och ha den kvar. Att det på enstaka arbetsplatser går att göra åtta timmars jobb på sex timmar – det vill säga jobba mer intensivt – är en annan fråga. Det är varken möjligt eller önskvärt överallt.
Svenskt Näringsliv har ställt sig starkt kritiskt till sänkt normalarbetstid – som de menar skulle bli oerhört kostsamt. LO har som sagt uttalat sig positivt, trots att de nästan inte drivit frågan alls fram till nu. Fack och arbetsgivare står dock inte så långt ifrån varandra som man kan tro.
När Jan-Olof Jacke, vd för Svenskt Näringsliv, intervjuades i Ekots lördagsintervju (4/5) var det tydligt att det i första hand är statlig lagstiftning företagen vänder sig emot. Näringslivet ogillar förvisso sänkt arbetstid eftersom det sänker tillväxten generellt. Men de ogillar framför allt tanken på en statlig reglering, som skulle skapa stora omställningsproblem och arbetskraftsbrist för företagen. Att reglera frågan i kollektivavtal är en annan sak.
LO-kongressen beslutade också att i första hand verka för arbetstidsförkortning genom avtalsförhandlingarna. I praktiken innebär det att de anställda får avstå löneökningar i utbyte mot förkortad arbetstid och att detta anpassas till respektive bransch förutsättningar.
Det är i grunden inget stort problem, om man inte tycker att tillväxten är överordnad löntagarnas valfrihet. För det är ytterst upp till löntagarna huruvida de vill ta ut ”sin del av kakan” – i lön eller fritid – förutsatt att företagen ges tid och möjlighet att anpassa sig.
En rimligare invändning är om alla löntagare ska tvingas in i samma avvägning mellan ökad fritid eller högre lön? Det är uppenbart att många prioriterar olika i den frågan. Redan i dag har småbarnsföräldrar rätt enligt lag – fram till barnet fyller åtta år – att jobba 75 procent. I en del kollektivavtal har den möjligheten utsträckts till barnet fyller 12 år. Det är betydligt fler kvinnor än män som utnyttjar den möjligheten, något som dock skulle gå att kompensera på olika sätt.
Vill politiken uppmuntra fler småbarnsföräldrar att gå ned i arbetstid kan man reglera det via föräldraförsäkringen. Ur både ett historiskt och internationellt perspektiv arbetar nämligen svenska småbarnsföräldrar ovanligt mycket, vilket också innebär att barnen är åtskilda från sina föräldrar ovanligt mycket. Det är inte givet att det är optimalt ur ett mänskligt perspektiv. Liksom det inte heller är givet att samhällets omättliga krav på tillväxt och skatteintäkter ska vara överordnade individens rätt att själv få bestämma balansen mellan pengar och fri tid i sitt liv.
Den liberala hållningen borde vara att öka individens rätt att själv bestämma över sin arbetstid även som löntagare. Något som i dag ofta kräver att man blir egenföretagare.
Att underlätta för människor att själva få bestämma över hur mycket de vill jobba är både enklare att genomföra politiskt och mindre skadligt för ekonomin. Samma lösning för alla genom hela livet är något som mer hör 1900-talet till.
