Från och med den 1 juli blir det förbjudet i Sverige att förneka Förintelsen av sex miljoner judar under andra Världskriget. Även andra folkmord och brott mot mänskligheten kommer omfattas av lagändringen. Bakgrunden är att EU-kommissionen länge legat på regeringen att införa en sådan kriminalisering. Sverige har hållit emot med argumentet att vi redan har ett fullgott skydd mot hetsbrott och att vi håller yttrandefriheten högt. Att regeringen nu vikit ned sig, med en enig riksdag i ryggen, borde vålla större debatt.
Förbudet riskerar nämligen att göra mer skada än nytta och det är inte misnt en viktig princip att politiker inte ska lagstifta om sanningsfrågor. Det faktum att alla seriösa historiker, otaliga vittnesmål och en mängd kvarlämnade artefakter bevisar Förintelsens omfattning talar snarare emot behovet av ett förbud. Att lagstifta om verklighetsuppfattningar är inte bara auktoritärt, det är också ett svaghetstecken och en åtgärd som gör oss mindre förmögna att försvara den historiska sanningen.
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har påtalat det märkliga i att det den statliga utredning som ligger till grund för beslutet, SOU 2023:17, framhäver det som en fördel att lärare i en undervisningssituation kan påtala att vissa påståenden är förbjudna enligt svensk lag (SvD 29/2). Som om sådant maktspråk skulle kunna ersätta god argumentation. Effekten riskerar snarast bli den motsatt utredningens förhoppningar.
Någon kanske invänder att argumentation inte biter på extrema ideologiska uppfattningar. Men argumentation och tron på förnuftets förmåga att beskriva verkligheten korrekt är i själva verket kärnan i den liberala världsordning vi vill försvara. Det är inget man kan hoppa över. Att ersätta argument med påbud och hot om straff är att gå historierelativisterna till mötes. För om sanningen är något vi kan lagstifta fram och därmed i förlängningen rösta om, så blir den ett uttryck för makt, vilja och känslor snarare än argument och fakta.
I Frankrike är det sedan tolv år tillbaka förbjudet att förneka folkmordet på armenier i det osmanska riket. I Turkiet är det tvärtom förbjudet att kalla samma folkmord för folkmord. I Polen har forskare dömts i domstol för att ha presenterat en bild av polackernas roll under andra världskrigets grymheter som inte stämmer med gällande lagstiftning. Alla dessa lagar bidrar enbart till att sanningen politiseras och blir en fråga om ideologi och makt. Den vetenskapliga processen ersätts med kampanjer för lagändringar och domstolsprocesser.
Domstolarna kommer dessutom ställas inför svåra gränsdragningsproblem. Vilka folkmord ska exempelvis omfattas av den nya lagstiftningen? Här öppnar sig en avgrund av krav på att fler och fler folkmord ska räknas in och en syn där motsatsen ses som ett politiskt ställningstagande. I vissa fall kan det innebära att domstolarna tvingas ta ställning i komplicerade politiska konflikter.
Ett annat gränsdragningsproblem är vad som ska räknas som förnekelse? Ska enskilda detaljer eller revidering av siffror räknas som brottsliga? Spelar det någon roll om personen i fråga är expert på området eller inte, och hur går det i så fall ihop med allas likhet inför lagen? Dessa oklarheter riskerar också att utnyttjas av dem som vill sprida desinformation och få uppmärksamhet genom åtal.
Till saken hör att även etablerade forskare och historiker ofta är oense i detaljer och perspektiv. Så ska det vara i ett levande forskningsfält. Det är just den vetenskapligt grundade debatten som håller den kvalificerade kunskapen och minnet om historiska händelser vid liv. Det ger också möjlighet att bemöta charlataner och desinformationskampanjer på ett begåvat sätt. Ersätter vi kvalificerad debatt med lagstiftning lägger vi en våt filt över just den verksamhet som ska hålla oss immuna mot attacker på sanningen. Vi kommer helt enkelt bli mindre kunniga och begåvade att stå emot felaktiga påståenden.
Som Nils Funcke påpekar i sin kritik av den nya lagen finns det inget bättre sätt stoppa lögner än att utbilda fritt tänkande och resonerande individer. Men det fria tänkandet innebär också en tolerans för rena dumheter. Att förbjuda idioti är inte förnuft – det är idioti.
