Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Textilindustrin är en större miljöbov än flyget. Bild: Richard Vogel
Textilindustrin är en större miljöbov än flyget. Bild: Richard Vogel

Håkan Boström: Konsten att skapa rätt drivkrafter för miljön

Tron att konsumentmakten är avgörande för att lösa miljöfrågan är på många sätt naiv. Den överskattar inte bara vår rationalitet utan även vår förmåga att hålla kolla på alla variabler: transporter, energiåtgång, slitage, alternativkostnader, med mera.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vi har fått lära oss att känna flygskam, att ta tåget till Europa, ja till och med segelbåtar och zeppelinare har kommit på modet igen för miljöns skull. Det handlar inte så lite om symbolpolitik. Vad som känns rätt. Som SVT:s Agenda uppmärksammade i söndags står till exempel klädindustrin för större klimatutsläpp än flyget och sjöfarten tillsammans. Svensken köper i genomsnitt 14 kilo kläder per år (exklusive näthandeln som uppskattas stå för en sjättedel av marknaden), och slänger mer än hälften i kilo under samma tid. Unga kvinnor är i detta fall de största miljöbovarna, samma grupp som oroar sig mest över klimatet.

Att så mycket medialt fokus hamnat på flyget hänger förstås samman med att det släpper ut stora utsläpp per resa. Vi flyger sällan. Kläder använder vi däremot varje dag. Det är psykologiskt enklare att betrakta flyget som en miljöbov än ett par jeans.

Det är inte lätt att vara miljömedveten konsument. Tidningen Ny Teknik räknade för tio år sedan ut att, sett till energiåtgången är det i princip mer miljövänligt att åka bil än att ta cykeln (Ny Teknik 7/12 2010). Orsaken: Du måste äta mer för att orka cykla samma sträcka, och matproduktionen skadar miljön mer. I praktiken gäller dock detta samband bara om man är vältränad eller mager. De flesta av oss äter redan så mycket (för mycket) ändå att vi gott kan ta cykeln både ur hälso- och klimatsynpunkt.

Tron att konsumentmakten är avgörande för att lösa miljöfrågan är på många sätt naiv. Den överskattar inte bara vår rationalitet utan även vår förmåga att hålla kolla på alla variabler: transporter, energiåtgång, slitage, alternativkostnader, med mera. Näthandeln är till exempel sämre än den vanliga butikshandeln ur miljösynpunkt på grund av alla returtransporter.

Komplikationerna tar inte slut där. Trots att kläderna står för en större klimatpåverkan än flyg och sjöfart tillsammans så rör det sig även i textilindustrins fall bara om tre procent av de totala utsläppen. De stora utsläppen finns i industrin, energisektorn och transporter totalt sett.

Att det är svårt för individen att fatta rätt beslut betyder inte att det är lätt för politikerna. Möjligheterna att sätta in rätt åtgärder är dock större. I SNS Konjunkturrådsrapport som presenterades förra veckan listar forskare från olika discipliner grundprinciperna för en effektiv klimatpolitik. Det handlar i första hand om att beskatta utsläppen globalt. Det vill säga att sätta en prislapp på utsläpp av växthusgaser. På så sätt skapar man en generell marknadsmekanism som verkar för miljön och genom priset sprider kunskap om hur man ska agera. Ett klassiskt argument för marknadsekonomi är just att vi som individer inte är särskilt rationella, men att vi svarar på ekonomiska drivkrafter.

Även i den nationella miljöpolitiken kan det nämligen lätt uppstå oavsiktliga effekter om man försöker planera fram åtgärder och inte gör en ordentlig analys av vilka konsekvenserna blir i ett globalt perspektiv. SNS-forskarna framhåller till exempel att en ensidig svensk satsning på eldrivna transporter kan leda till att vi exporterar mindre fossilfri el till Polen och Tyskland, vilket ökar dessa länders utsläpp. Nettoeffekten kan bli negativ för miljön. De pekar också på motsättningen mellan att satsa på spjutspetsteknologi inom miljöområdet som kan gynna svenska företag och att satsa på teknik som lätt, och billigt, kan sättas in i utvecklingsländer.

Att skapa en global handel med utsläppsrätter är lättare sagt än gjort. Forskarna, varav flera är ansedda nationalekonomer, öppnar dock för att använda handelspolitiken som påtryckning. Länder som inte går med på att införa koldioxidskatt bör helt enkelt beläggas med tullavgifter - exempelvis textiltillverkning i Kina. Det är inte bara ett rimligt resonemang, utan nödvändigt om klimatåtgärderna ska ha någon som helst effekt och inte bara flytta runt den miljöfarliga tillverkningen.

Kan man motivera dessa omfattande åtgärder? I stort sett alla forskare och experter på området är eniga om att insatser för att få bukt med växthuseffekten är nödvändiga. Det betyder inte att det finns en enighet kring de värsta skräckscenarierna eller att vi går mot så kallade ”tipping points”, bortom vilka miljön inte kan räddas. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv kan dock åtgärder som en global koldioxidskatt motiveras som en försäkring. Kostnaderna ska nämligen inte överdrivas. Att ställa om samhället i mer hållbar riktning innebär kanske i första hand sociala och politiska risker – såsom konflikter och politiskt maktmissbruk. Ur ett välståndsperspektiv skulle vi dock klara oss rätt bra även om vi halverade inköpen av kläder per år från 14 till 7 kilo. Det gäller även mycket annan konsumtion. Det går att tjäna pengar även på återvinning och kvalitet, fråga närmsta konsthandlare. Det är inte målet som är problemet, men vägen dit innehåller en mängd risker för felaktiga beslut.