Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

P3 Gulds programledare Oscar Zia och Emma Molin. Raparen Yasin fick ta emot priset i sin frånvaro eftersom han satt häktad. Bild: Stina Stjernkvist/TT
P3 Gulds programledare Oscar Zia och Emma Molin. Raparen Yasin fick ta emot priset i sin frånvaro eftersom han satt häktad. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Håkan Boström: Konsten att försvara både Yasin och Horace är viktig

Gangsterrapparen Yasin är definitivt ingen förebild. Men principen att skilja på verk, talang och personliga moraliska tillkortakommanden håller på att försvinna, vilket leder till en allt mer inskränkt och intolerant offentlighet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Är det rimligt att en grov brottsling prisas av Sveriges Radio? Frågan har ställts på sin spets efter att rapparen Yasin vann P3 Guld-galan i helgen. Yasin, som suttit häktad sedan årsskiftet, åtalades under tisdagen för grovt människorov, det vill säga förberedelse av en kidnappning.

Yasin är inte åtalad för själva kidnappningen, men han finns med bland ett stort antal personer som åtalats vid Södertörns tingsrätt för kopplingar till gängrelaterad brottslighet. Yasin har tidigare varit häktad misstänkt för mord och den framgångsrike 22-åringen glorifierar en kriminell livsstil i sina låttexter.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö formulerade i ett Twitterinlägg en skarp invändning mot att ge Yasin priset: ”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ’stark berättelse’ ”. Hållös kritik delades av bland andra socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi.

Det är lätt att hålla med Hållö och Shekarabi. Det finns en blandning av rasism och klassförakt som bland annat tar sig uttryck i att man inom kulturetablissemanget gärna romantiserar förortsvåld. Det är den förvridna maktanalysen som spökar, de låga förväntningarnas rasism. Här finns en outtalad uppdelning i ”vi och dem” som bekvämt nog döljs bakom ”goda värderingar”.

Enligt samma logik blir ett mord där offret tillhör den välbärgade medelklassen inte sällan betydligt mer uppmärksammat än ett där offret är en invandrare i förorten, även om det skulle röra sig om någon helt oskyldig.

Och på samma sätt är en infödd högerextremist ”vår skurk” och värd mycket starkare fördömanden än en invandrad gängkriminell sexist eller rasist. Denna missriktade beskyddarinställning utmärker de flesta ojämlika maktrelationer.

Samtidigt går det att göra en viktig principiell invändning mot Hållös och Shekarabis resonemang. Man måste kunna skilja på person och verk. Det är också det argument som Sveriges Radio försvarat sig med. Om en princip ska vara värd något bör den just prövas i ett så pass tydligt fall som detta. En extremt olämplig förebild som samtidigt är en duktig och uppskattad artist.

Principen att hålla isär person och verk kan rentav vara svår att ta till sig i vår tid - vi reducerar allt oftare verket till personen bakom. Men om vi inte skiljer på verk och person får vi just det inskränkta, genompolitiserade värdegrunds-samhälle som många, inte minst på högerkanten, värjer sig emot - ett samhälle där vem du är alltid trumfar vad du skapar.

Här gäller det att vara konsekvent. Vi utgår från att Yasins rap har ett estetiskt värde. Kan man då inte försvara hans musik och skilja den från hans person och gärningar så kan man inte heller rikta kritik mot dem som exempelvis vill plocka bort stötande kurslitteratur på universiteten.

Men det är inte bara kritikerna som är inkonsekventa. Den ovan nämnda ”goda rasismen” förefaller även leda till dubbla måttstockar när Public Service fattar sina beslut. För bara ett år sedan diskades skådespelaren Thorsten Flinck från att ställa upp i Melodifestivalen efter att ha hamnat i ett trafikbråk. Flinck stod vid tillfället åtalad för att ha bankat på en bil och hotat passagerarna med stryk, ett ojämförligt mildare brott än det Yasin är misstänkt för.

Det är inte särskilt svårt att räkna upp fler exempel. När Paulo Roberto ertappades med sexköp förra våren blev han utplånad från offentligheten, till och med hans pastamärke slängdes ned från butikshyllorna. I ett annat uppmärksammat fall från förra året fick artisten och debattören Alexander Bard sparken från TV4:s talangjury efter att ha uttalat sig olämpligt på Twitter.

Är exemplen jämförbara? Frågan kompliceras av att det blivit allt svårare att skilja på rent kändisskap och skapande. Paulo Robertos ställning i offentligheten hade väldigt lite med hans tidigare boxningskarriär att göra. Bards medverkan i TV-juryn var bara indirekt kopplad till hans musikskapande. När personan blir en minst lika stor del av varumärket som själva skapandet ligger det också närmare till hands att kritisera personen för moraliska snedsteg.

Kändisar är förebilder. Konstnärer behöver inte alls vara det. Socialförsäkringsministern menade i en uppföljande tweet att ”Samhällets signaler spelar roll”. Att belöna en kriminell livsstil är inget Sveriges Radio ska syssla med. Men var det livsstilen som belönades eller musiken? Frågan blir om möjligt ännu mer komplicerad av att SR enbart nominerade Yasin till priset, medan det var P3-publiken som röstade fram honom som vinnare.

Historien är full av begåvade författare, musiker och konstnärer som både begått brott och hyst de mest extrema åsikter. Det är en vanföreställning att det skulle finnas någon motsättning mellan talang och omoral.

Den dominerande trenden i vår tid går inte konstnärernas väg, utan ställer tvärtom allt större krav på moralisk fläckfrihet. Den politiska korrektheten griper omkring sig i snart sagt varje skrymsle av samhället. Det här är medelmåttighetens och inskränkthetens revansch, alldeles oavsett om den klär sig i progressiva eller reaktionära ideal. Samhället blir allt mer syrefattigt som följd. Principen att skilja på person och verk handlar i sammanhanget om att stå upp för att det finns värden bortom grupplojalitet och krav på disciplin och moralism.

Men principen måste tillämpas konsekvent, annars är den inget värd. Svenska studenter ska få möta texter från gamla kryptonazister som Martin Heidegger och Carl Schmitt på universitetet. Horace Engdahl och Katarina Frostensson ska kunna sitta i Svenska Akademien. Sveriges Radio P3 ska vara beredda att nominera – inte bara till grovt kriminella gangsterrappare – utan även reaktionära identitära hip-hopare på extremhögerkanten (det finns faktiskt sådana) om de är tillräckligt begåvade lever upp till en sådan verkshöjd. Islamistiska poeter bör inte behandlas annorlunda än reformvänliga och så vidare. Där är vi inte i dag.

Den gamle förläggaren Bo Cavefors (1935-2018) verkade enligt den här principen. Han gav ut både Hitler och Lenin på svenska, blandade religiösa texter med homoerotik och hade som enda princip att stå upp för yttrandefriheten och det fria meningsutbytet. Denna närmast asociala, inåtvända, ja kufiska principfasthet håller på att bli en undantagsföreteelse även bland dem som borde försvara den. Men utan människor som sätter lojaliteten med estetik, idéer och konst högre än grupptillhörighet och moral rämnar ett av det civiliserade samhällets grundelement. Kvar blir fanatism och hyckleri.

Cavefors hade gett ut Yasins musik. Och han hade gjort det av rätt anledning.