Filipstad var en av många svenska kommuner som sedan 2015 har fått ta emot en stor mängd migranter. I en intervju med Expressen berättar kommunens nytillträdda kommunalråd Åsa Hååkman Felth (S) att kommunen behöver akut ekonomisk hjälp.
Trots att regeringen hjälper kommunerna med 7,5 miljarder kronor – en summa som höjdes efter att den hitintills osannolika konstellationen SD, V, M och KD gick ihop – är det klen tröst för kommuner som Filipstad. Tillskottet räcker inte på långa vägar.
För bryter man ned den siffran för Filipstads vidkommande så handlar det om 6–7 miljoner kronor som de kan se fram emot. En summa som enligt Felth är en droppe i havet. Hennes budskap var att kommunen behöver 100 miljoner kronor. När hon vädjade direkt till regeringen om mer pengar fick de tidigare 3,5 miljoner kronor.
Uppdrag Gransknings reportage från sensommaren 2019 visade kommunens stora problem. Orten dras med stora ekonomiska bekymmer som följd av migrationen. Utbildningsnivån är låg bland de nyanlända och det krävs från kommunens sida mycket resurser för sådant som boende, ekonomisk hjälp och annan offentlig service.
För de som har utbildning så har kommunen inte mycket att erbjuda. De flyttar i regel snabbt. De som blir kvar är de utan utbildning och de som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.
Det här är ett exempel på regeringens vanstyre. För det som har hänt är följande: Regeringen ansvarar för migrationspolitiken. Även om Löfvenregeringen ibland låtsas att det är ett politikområde som inte kan regleras, likt en naturkatastrof. Det innebär att mottagandenivåer kan påverkas av regeringen vilket givetvis även förändrar kommunernas ansvarsbörda.
Boende, skola, vård och omsorg är ansvarsområden som alla hamnar på kommunalrådens bord. Om det sker en plötslig förändring av ansvarets omfattning – vilket var fallet i Filipstad – så måste samtidigt kommunen få rätt resurser att hantera den ökade ansvarsbördan. Det är mycket enkelt.
Kommunen har nämligen begränsade möjligheter att ändra på sina tillgångar. De kan höja skatten och sekundärt ta ut olika typer av avgifter. Men det senare ger inte mycket pengar. Och att öka beskattningen i en kommun med svag arbetsmarknad är inte det lättaste - det saknas helt enkelt en stor skattebas.
Trots att det nu kommer ett tillskott så är det uppenbarligen inte tillräckligt. Fundera ett slag på vad det här säger om regeringens förmåga att överblicka konsekvenserna av den förda politiken.
De sätter igång händelseförlopp som de vet måste hanteras av kommunerna. Men de väljer att bortse från det. När situationen är så allvarlig att en kommun med 10 000 invånare – som Filipstad – ber om ett nödvändigt tillskott i kassan så får de mindre än fem procent av vad de efterfrågade.
Filipstad är ett extremt fall. Kommunen tog ett proportionellt större ansvar än många andra kommuner. Men problemet är inte unikt. I höstas kom uppgifter från dalsländska Bengtsfors som varnade att kommunen skulle gå back med 30 miljoner kronor under 2020.
Kommuner som Bengtsfors och Filipstad har små möjligheter att pressa ut mer skattekronor ur det lilla fåtalet invånare. Ändå kommer det sannolikt behöva ske. Åsa Hååkman Felth berättar i intervjun att det kan bli aktuellt med en skattehöjning på tio procent. Det är med alla mått mätt en extrem skattehöjning.
Och även om vissa nyanlända har flyttat vidare så försvinner inte de ekonomiska utmaningarna. Felth påminner om att anhöriginvandringen nu kommer lägga till ytterligare en långsiktig kostnad. Pengarna som nu skickas räcker inte förklarar hon. En ansvarsfull regering inser att den måste bära kostnaden för sitt eget handlande. Prov på sådan insikt saknas i den nuvarande regeringen.
