Så kom beskedet: Skolinspektionen drar in tillståndet för Vetenskapsskolan – eller Safirskolan, som den numera heter – i Göteborg. GP har granskat skolan i en rad artiklar de senaste månaderna. Den ena bisarra nyheten har följt efter den andra.
Den tidigare huvudmannen har kopplingar till islamisk extremism och har ett utvisningsbeslut på sig. Säpo anser att han utgör ett hot mot rikets säkerhet. Han ska enligt uppgifter ha fjärrstyrt skolan från Migrationsverkets förvar. Skolan har också fått kritik för att dela ut glädjebetyg, och anonyma röster inifrån har vittnat om utbredd antisemitism. Expressen har tillsammans med stiftelsen Doku tidigare avslöjat att ansvariga för skolan skickat skattepengar till konton på Malta och i Saudiarabien.
Att Skolinspektionen, som är den myndighet som har till uppgift att granska skolornas verksamhet och hantera tillstånd för friskolor, nu beslutar att skolan ska läggas ner är välkommet. Men allt är inte frid och fröjd för det. När skolan nu stänger är det kommunens ansvar att hitta nya utbildningsplatser till de 450 eleverna.
Det kommer i och för sig inte bli något problem, hävdar skolkommunalrådet Helene Odenjung (L). Hon säger till GP att skolan länge funnits på kommunens ”observationslista” (9/12). Göteborgs Stad har helt enkelt förutspått att Skolinspektionens utredning inte skulle utfalla till skolans fördel. Men det är något som är skevt här.
Samtliga partier i kommunfullmäktige har uttryckt att de vill stänga skolan. Men det spelar ingen roll. I Sverige är det Skolinspektionen, en myndighet som ligger under Utbildningsdepartementet, som ansvarar för friskolors tillstånd. Ändå är det kommunen som måste städa upp när problem uppstår. Kommunen har ingen möjlighet att stänga en dysfunktionell skola – men har hela ansvaret för eleverna när en skola bommas igen av Skolinspektionen. Eller går i konkurs.
Friskolor som drivs som aktiebolag kan, precis som vilket företag som helst, gå i kånken. Det händer lite då och då. I fjol ansökte en friskola i Helsingborg och en i Motala om konkurs, för att ta två exempel. Precis som i fallet med Vetenskapsskolan är det upp till kommunen att ta hand om barnen, när det handlar om en grundskola. Är det en gymnasieskola det rör sig om får eleverna räkna med att vänta på en ny plats och kanske behöva byta gymnasieprogram.
Det är en märklig ordning. För några år sedan utreddes frågan om att införa ett kommunalt veto mot friskoleetableringar. Utredningen avfärdade idén, bland annat med argumentet att det i så fall skulle innebära att makten flyttas från Skolinspektionen till kommunen.
Visst kan det finnas en intressekonflikt där kommunpolitiker inte vill se sin egen skola utkonkurrerad. Men det som Friskolornas riksförbund och andra som värnar marknadsinslagen i skolsystemet glömmer bort är att en utbildning inte går att jämföra med nagellack eller havrepuffar. I de senare fallen är det bara för konsumenten att slänga de dåliga produkterna och välja en annan tillverkare nästa gång. Utbildning är svårare att reklamera. En tolvåring kan inte få tillbaka de senaste fem åren av sitt liv.
Det betyder inte att friskolor ska förbjudas. Snarare innebär det att det måste finnas en rimlig infrastruktur för tillsyn och ansvarstagande. Som det är nu är ansvarsfördelningen splittrad mellan stat och kommun. De som kommer i kläm är eleverna.
