Ingen fråga har definierat 2000-talet lika mycket som migrationsfrågan. Invandringen och alla dess sidor, ekonomiska såväl som sociala, har dominerat debatten de senaste åren. Och diskussionerna har inte alltid präglats av en vilja att söka lösningar på de problem som har uppstått, eller ärliga försök till samförstånd och förståelse. Migrationsfrågan skiljer sig från andra politikområden som vården och skolan eftersom den har laddats med en moralisk dimension: Den som är för en restriktiv policy är främlingsfientlig och tror inte på alla människors lika värde, den som vill öppna gränserna är naiv och lögnaktig, och så vidare. Inte särskilt konstruktivt.
Men nu ska det bli ändring på det. Det är åtminstone tanken. I fjol tillsattes en parlamentarisk kommitté bestående av alla partier, med syfte att utreda framtidens svenska migrationspolitik. Den ska vara långsiktig och brett förankrad. Nu har kommitténs opolitiska sekretariat kommit med ett övergripande förslag, som de politiska partierna kommer att kivas om.
Förslagen som ligger på bordet går i en stramare riktning än dagens politik. Uppehållstillstånden ska som regel vara tidsbegränsande på tre år, med möjlighet till förlängning. För permanent uppehållstillstånd krävs egen försörjning och kunskaper i svenska samt om det svenska samhället. En central del är också att principen att den som får ett nej också ska lämna landet ska upprätthållas, bland annat genom ökade möjligheter för polisen att genomföra kontroller. Det ska också vara möjligt att sätta fotboja på den som kan tänkas avvika (TT 10/5).
Det kommer givetvis bli strid om förslagen. Vänsterpartiets representant i migrationskommittén, Christina Höj Larsen, uttrycker missnöje och vill att uppehållstillstånden som regel ska vara permanenta (TV4 15/4). Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kritiska till ambitionen att de som fått avslag i högre grad ska förmås lämna landet. Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna ser överlag positivt på idéerna.
Men vad tycker Socialdemokraterna? Ingen vet. De uttalanden som gjort hittills har varit luddiga. Frågan är om de ens har någon aning själva. Partier både till vänster och till höger om S klagar på att det regeringsbärande partiet inte vill komma med några besked.
Förhoppningen från Stefan Löfvens sida är antagligen att ducka så länge det går tills ett resultat kan presenteras lite hastigt i skuggan av coronakrisen, och sedan hoppas på att debatten ska självdö.
Men det kommer inte att hända. Socialdemokraterna befinner sig i en knepig sits. Partiets regeringsmakt är genom januariavtalet villkorat av MP, C, L och även V, där åtminstone tre av fyra partier står för en oförändrat generös politik.
Samtidigt förstår S att väljarnas missnöje med hur migration- och integrationspolitiken skötts de senaste 20 åren inte går att trolla bort. Ska det bli någon långsiktighet i frågan måste Moderaterna och Socialdemokraterna vara hyfsat överens.
Om ambitionen dessutom är att Sverigedemokraterna inte ska fortsätta att växa går det inte heller att köra på som förr, och i retoriken säga en sak – ”vi har stramat åt migrationen” – men i praktiken göra något annat, som den så kallade gymnasielagen och det slopade försörjningskravet som bara har något år på nacken.
Det är givetvis lättare att förhandla om man först vet vad man själv tycker. Och vågar stå för det. Det är Socialdemokraterna själva som har försatt sig i sin januarisituation. Men i dessa frågor kan de inte ducka. Man måste ta ansvar, för att använda ett av Stefan Löfvens favorituttryck.
