Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thomas Gür: Knappast ödet som ligger bakom smittskyddshaveriet

Både regeringen och Folkhälsomyndigheten fortsätter att ducka från ansvar i coronahanteringen. Förklaringarna haltar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är ett oavvisligt sakförhållande att Sverige är på femte plats bland jämförbara länder (mikrostater och ljugande diktaturer undantagna) i antal döda i Covid-19 per miljon invånare.

Drygt fyra månader efter det första dödsfallet har Sverige cirka 550 döda per miljon invånare. Tyskland har 109, Danmark 105, Finland 59 och Norge 46. Den svenska andelen döda är drygt 400 procent högre än Tysklands och Danmarks, drygt 900 procent högre än Finlands och nästan 1 100 procent högre än Norges.

Ansvarig för detta är i första hand vårt lands regering. Vem skulle det annars vara? I andra hand den myndighet, Folkhälsomyndigheten (FHM), som har varit dess rådgivare.

Och nu försöker bägge dessa instanser att ducka från detta ansvar.

Regeringen Löfven har följt den undvikande linjen att avvakta med åtgärder till dess att det kommit en hemställning från FHM, utan att beakta andra experter, intressen eller nödvändiga avvägningar inom områden som FHM varken har eller kan krävas att ha kunskap om.

När sålunda det i början av juni uppfattades som att FHM:s Anders Tegnell uttalat sig om att Sveriges epidemi-hantering kunde ha varit annorlunda, gick socialminister Lena Hallengren omedelbart ut med ett skriftligt uttalande författat på engelska, om att ”regeringen har hela tiden varit beredd att introducera ytterligare åtgärder som expertmyndigheten rekommenderat”.

FHM har för sin del försökt dölja sitt ansvar genom två makabra uttalanden av myndighetens generaldirektör Johan Carlson.

Den 5 juli förklarade Carlson för SvD att Sverige i grunden var dåligt rustad för pandemier: ”Den totalitära staten, om vi tittar på Kina, de har inga skrupler. De kan göra vad som helst. Vi som har ett väldigt decentraliserat samhälle med ett långtgående självstyre är extra känsliga.”

Att hävda att totalitära stater skulle vara bättre på att hantera epidemier, strider mot fakta. Tvärtom är totalitära stater som Kina, genom sina lögner och förtryck, ofta upphovet till att lokal smittspridning blir till epidemier och därefter pandemier. Att påstå att demokrati och självstyre skulle stå i vägen för smittskydd är att ogiltigförklara både sin egen roll som myndighetschef med hög autonomi och den samhällsform som man är satt att upprätthålla och skydda.

En jämförelse med våra grannländer, demokratier och framgångsrika epidemibekämpare, torde ge en antydan om den intellektuella nivån på påståendet.

Det andra märkliga uttalandet av Carlson var att man inte kunde jämföra Sverige med dess grannländer eller med några andra länder alls, eftersom det omfattande inflödet av corona-viruset till Sverige kunde förklaras med slumpen (SvD 7/7). Det är förunderligt, eftersom Danmark och Sverige i inledningen av epidemin i mars månad, uppvisade samma antal döda per miljon invånare.

FHM:s (bort)förklaringar om den stora dödligheten i Sverige har gått från att vi räknar bättre än alla andra och att länderna befinner sig i olika stadier av smittspridningen, till att det hela var en ödets nyck.

”A simple twist of fate”, skaldade nobelpristagaren i litteratur Bob Dylan på 1970-talet. Det kan duga som förklaring till att ett kärleksförhållande kraschar. Men inte till att ett lands smittskydd havererar.