Misstroende. Motsatsen till förtroende. Så började denna fina (hittills) sommar politiskt. Sveriges riksdag fällde som bekant Stefan Löfven och hans regering i en misstroendeomröstning. Som ett resultat av det heter Sveriges statsminister fortfarande Stefan Löfven och han leder i stort sett samma regering som tidigare. Aningen pikant, kan man tycka när riksdagen just förklarat att den saknar förtroende för samme Löfven.
Förtroendet är politikens hårdvaluta – svårt att skapa, lätt att förlora. Sättet att vinna förtroende inom politiken är naturligtvis att "tycka rätt", budskapet måste uppskattas. Men det räcker inte. Man måste också göra det man säger, "walk the talk", som det amerikanska talesättet lyder. Det är troligen det som ligger bakom Vänsterpartiets framgångar i SVT/Novus senaste opinionsundersökning. Partiet ståtar med hela 13,3 procents väljarstöd – en uppgång med nära fyra procentenheter på två månader. V agerade som man sa att man skulle.
Och kan man inte agera så kan man åtminstone tala så att man ger intryck av att man kommer att göra det man lovar. Det förklarar sannolikt Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas framgång i samma undersökning. Partiet och dess ledare uppfattas som tillförlitliga och trovärdiga av allt fler väljare. De har konsekvent drivit sina frågor och åsikter trots alla förkastelsedomar. Belöningen i SVT/Novus-undersökningen blev 21,6 procent. Partiet är nu näst störst, förbi Moderaterna och bara drygt två procentenheter efter Socialdemokraterna.
Novus har också kontinuerligt gjort undersökningar av förtroendet för partiledarna. I juni åtnjöt Stefan Löfven högst förtroende tätt följd av Ulf Kristersson. Jimmie Åkesson har återtagit tredjeplatsen från Annie Lööf. Nooshi Dagostar är emellertid den som ryckt fram mest. Värt att notera i undersökningen är också att Jimmie Åkesson är den partiledare som flest hyser mycket litet förtroende för – 48 procent. Troligen för att många fruktar att han kommer att försöka genomföra det han säger, det man skulle kunna kalla trovärdighetens baksida.
Enligt Novus chef Torbjörn Sjöström är förtroendet för partiledarna genomgående lågt. Det beror främst på den ökade polariseringen och den hårda politiska retoriken, som gör det allt svårare att ha förtroende för "motståndarnas" ledare, menar Sjöström.
Socialdemokraternas, Centerpartiets och deras olika anhängares demonisering av alla som har det minsta med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna att göra, är knappast ägnat att öka förtroendet för politiken och dess ledare. Det talas om att fiska i grumligt vatten, om rasism och om ekon från 1930-talets Tyskland. Sverige riskerar att få en regering som går i högernationalisten Jimmie Åkessons ledband, en regering med SD som styrman, hotar man. Ledande socialdemokrater har varnat för att "demokratin är i fara". Justitieminister Morgan Johansson beskyllde Ulf Kristersson för att vilja "gripa makten" med hjälp av Sverigedemokraterna. Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad har sagt att "attackerna på demokratin i USA tjänar som varningsklocka för vad som kan stå på spel om vi skulle få en moderatledd högerkonservativ regering".
Men om det är något som påminner om den amerikanska polariseringen så är det de verbala övertrampen från S-håll. Vi får hoppas, och faktiskt tro, att beskyllningarna i Sverige inte går lika långt som i USA, där republikaner påstår att Joe Biden är dement och att hans fru Jill i själva verket är den som styr i Vita Huset!
Trots det höga tonläget och de hårda orden så är Sverige fortfarande ett högförtroendeland. Svenskarna litar på varandra och på samhällets institutioner. Det visar den årliga rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs Universitet. Vårt förtroende för flera samhällsinstitutioner, till exempel Folkhälsomyndigheten, sjukvården och de politiska partierna, har till och med ökat under pandemin, åtminstone efter dess första hälft.
Forskare som Robert Putnam, Sören Holmberg och Bo Rothstein har visat att hög tillit och förtroende är viktiga smörjmedel i ett samhälle. De sänker transaktionskostnader mellan individer och organisationer och frigör resurser i samhället. Det är således oerhört viktigt att alla aktörer, inte minst politiker, gör allt de kan för att värna tillit och förtroende. Då behöver traditionella begrepp som anständighet, rättrådighet, pålitlighet, hygglighet, respekt, eftertanke, och inte minst ordhållighet åter komma till heder. Politiskt ledarskap handlar nämligen i hög grad om moraliskt ledarskap.
Ordhållighet är värd särskild omsorg. Ulf Kristersson har beskyllts för både lögnaktighet och svek sedan han ändrat sig och inte längre utesluter stöd från SD. Kristersson själv hävdar att SD blivit bättre och att det finns en samsyn i vissa frågor, där kan man samarbeta. Däremot utesluter han att bilda regering med Sverigedemokraterna.
Det är klart att Ulf Kristersson ändrat sig. Det har också Annie Lööf, som tidigare uteslöt S-samarbete, gjort. Skärskådar man de flesta politiker så har de ändrat sig, kompromissat och hittat nya vägar. Det viktiga, för trovärdigheten, är att erkänna att man ändrat sig och redogöra för skälen, inte att aldrig byta ståndpunkt. Endast den som är rigid ändrar sig aldrig.
Som den tidigare västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer sa när han attackerades för att ha ändrat sig: "Jag förbehåller mig rätten att vara klokare i dag än jag var i går."
