Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Jonas Lindstedt

Thomas Sterner: Klimatförhandling pågår

Klimatförhandlingarna i Madrid är frustrerande otillräckliga. Det behövs en större acceptans för att stora förändringar också kostar mycket.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är frustrerande om man har något viktigt att tala om men inte hittar en lämplig plats. Så är fallet för COP25, årets klimatkonferens. COP25 betyder 25 år av möten utan tillräckliga beslut.

Det är oroväckande att årets möte först flyttas från Brasilien på grund av regimens ointresse och sedan i sista ögonblicket från Chile som skakas av folkliga protester. Nu hålls samtalen i Madrid, kanske stärkta av EU parlamentets beslut att utlysa klimatnödläge - men risken är att det bara är tomma ord och den mäktiga delegationen från USA har order att bromsa allt.

Under 2019 har nya väderrekord noterats. Juli var den varmaste någonsin, Grönlands isar smälte i rekordtakt. En ny rapport från Grantham institute av bland andra Nick Stern pekar på de verkligt dramatiska effekterna av klimatförändringar försvinner i de ekonomiska kalkylerna just för att de är osäkra. Än värre så ökar utsläppen fortfarande.

Vi står inför en dubbel kris. Å ena sidan naturens kris som vi människor orsakat: i första hand gäller den klimatet men även biodiversitet, världshavens försurning och toxiska ämnen i naturen. Å andra sidan en politisk kris där land efter land väljer auktoritära ledare som visar öppet förakt för demokratiska värderingar. I många länder är det överhuvudtaget svårt att utse en regering då partier inte kan samarbeta.

I Madrid är tanken att det diplomatiska arbetet skall fortsätta med olika olösta detaljer i klimatavtalet mellan världens länder. Till exempel frågan om handel med utsläppsrätter så att ett land skall kunna sälja en utsläppsreduktion till ett annat. Det gäller att undvika dubbelräkning där varje land räknar in samma utsläppsreduktion!

Man skall också förhandla om finansieringen av både anpassningsåtgärder och utsläppsbegränsningar i fattiga länder. Man skall diskutera överföring av kunskap och kapacitet så att fattiga länder kan delta mer jämbördigt i de internationella klimatförhandlingarna. Framförallt skall man förbereda COP26 då man hoppas att fler länder (kraftigt) skärper sina åtaganden för att begränsa uppvärmningen.

Något som lyser med sin frånvaro i förhandlingarna är frågan om acceptans. Det behövs en omfattande omvandling av samhället och den kommer kosta. Det styrmedlet som gör jobbet så billigt som möjligt är en skatt på koldioxid (och andra klimatverkande gaser). Det har vi redan i Sverige och skeptiker anmärker att vi inte är koldioxidsfria än. Nej, det beror delvis på att ny teknik inte utvecklas bara för den svenska marknaden.

Hade hela världen en skatt lik den svenska skulle frågan vara i stort sett löst. Detta är dock ett impopulärt budskap och kanske är det bättre att börja med en lägre skatt som finansierar subventioner till ren teknologi. Folk litar inte på att regeringar i olika länder är ärliga och effektiva.

För att acceptera klimatpolitik behöver de se att skattemedel används för att adressera klimatfrågan. Ett exempel är framväxten av billiga förnybara energikällor. Här behövs fortfarande stöd och då kan man ta medlen från bensinskatter och skatt på kol till att subventionera renare kollektivtrafik och förnybar el för dem som inte har råd. Lyckas man mobilisera entusiasm kring omställningen är mycket vunnet.