Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Stina Stjernkvist/TT Bild: Stina Stjernkvist/TT

Klimatet är den nya genusdebatten

Klimatfrågorna är viktiga. Men ingen rörelse tjänar på ett hysteriskt tonläge. Precis som med feminismen riskerar klimatkämparna att alienera en stor del av potentiella sympatisörer genom brist på konkretion.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Klimathysterin! Tar den aldrig slut? Nu får det väl i jössenamn vara nån måtta på galenskaperna!

Får man känna så? Det är tveksamt. Klimatet är i dag vad genusfrågan var för några år sedan: ett politiskt område där det centrala verkar vara att leva ut känslor genom politiska demonstrationer i tidningsspalter och på gator och torg. I want you to panic – jag vill att ni ska ha panik, som klimataktivisten Greta Thunberg har uttryckt det.

Och visst råder något slags panik. Eller i alla fall en fanatisk stämning. En definition av fanatism är att anse att den politiska kampen trumfar andra saker som också är viktiga. Detta verkar ha drabbat den radikala delen av miljörörelsen.

Ett exempel på detta är miljöorganisationen Fridays for future, som skapat en skolk-app. Tanken är att hjälpa föräldrar att skicka in intyg för att deras barn inte är i skolan utan skolkar för klimatet. Rörelsen anser att ”hotet mot klimatet ska gå före skolplikten” (TT 18/90).

Det hela är smått absurt. Jättebra att unga engagerar sig för klimatet. Fridays for future har så klart rätt i grund och botten: Världens utsläpp av koldioxid ökar för varje år. Förutom den globala uppvärmningen finns en rad andra miljöproblem, som plastberg i världshaven, utsläpp av farliga kemikalier, skövlade regnskogar och döende korallrev.

Det här är riktigt stora problem. De flesta människor anser att också klimatförändringar och miljöförstöring måste stoppas - eller som minst kraftigt minskas. Klimat och miljö rankas i regel högt när väljarna rangordnar de viktigaste frågorna. Det är bra. Men risken är att klimatfrågan går samma öde som genusdebatten, det vill säga, radikaliserar människor åt andra hållet, eftersom folk helt enkelt känner att det blir för mycket.

Jämför med genusdebatten: 2014 kallade sig nästan hälften av alla svenska män mellan 30 och 64 år för feminister, enligt en kartläggning från Sifo. Fyra år senare hade den andelen halverats. Då skrev endast en fjärdedel under på feminismens idéer.

”Många män har känt att feminismen blivit mer exkluderande”, kommenterade författaren Nina Åkestam undersökningen (SvD 31/10 2018).

Att hälften av alla män som för några år sedan ansåg sig vara feminister inte gör det längre beror antagligen inte på att dessa karlar har blivit kvinnohatare. Åkestam har nog rätt. Männen känner sig alienerade från en rörelse som de i grund och botten sympatiserar med – annars skulle de inte ha betraktat sig själva som feminister några år tidigare.

Den ibland hysteriska stämning som rådde för några år sedan fick nog många män att tänka att ”om det är så här feminismen är, så får det vara”. Under de här åren slutade feminism att handla om kvinnors intressen, utan blev en symbol för anständighet. Självspäkningsgrupper för män startades, artiklar med rubriker som ”alla män förtrycker alla kvinnor” skrevs. En vit, medelålders heterosexuell man var det värsta man kunde vara. Miljöpartiets före detta språkrör Åsa Romson riktade skarp kritik mot denna grupp i sitt Almedalstal 2014.

Nu har genusglöden svalnat. I stället är det klimat som gäller. Och även den debatten ser ut att ha drabbats av samma problem. Det symboliska blir allt, men konkreta och långsiktiga åtgärder är färre intresserade av. Enligt Fridays for future planerar flera stora företag, bland andra Scania, Google och Amazon, att stänga ner sin produktion och sina butiker en timme för att klimatstrejka.

En timme! Vad spelar det för roll? Sedan kommer de att fortsätta med sina utsläpp i godan ro, med enda skillnaden att de kan håva in lite gröna godhetspoäng – precis på samma sätt som en man kan skriva hur många feministiska inlägg på sociala medier som helst och sedan gå hem och låta sin fru fortsätta att sköta hela hushållet. Precis som i genusdiskussionen är individen och dennes skam det centrala, inte att förbättra ett politiskt system, som att få ner kvinnors sjukskrivningstal eller begränsa användningen av palmolja, för att bara ta två exempel.

Risken är att klimatrörelsen går samma öde till mötes. I grund och botten står miljökämparna för något otroligt viktigt. Men all posering, all skambeläggning, riskerar antagligen till slut att få människor att känna att ”jag struntar i det här. Jag orkar inte”. Det vinner ingen på. Särskilt inte klimatet.