Det är kaos i skol-Göteborg. Vid årsskiftet fick Vetenskapsskolan stänga efter att Skolinspektionen dragit tillbaka tillståndet att bedriva utbildningsverksamhet. I veckan kom nyheten att Cybergymnasiet, en friskola som ägs av Swedish Education Group AB som i sin tur ägs av det amerikanska investmentbolaget Riverside, tvingas lägga ner. Orsaken är att hyreskontraktet gått ut och att skolan helt enkelt inte har hittat några nya lokaler.
Eleverna på Cybergymnasiet är inte de enda som har skäl att vara missnöjda. Sjätteklassarna på Karl Johansskolan har nämligen fått samma betyg i en rad ämnen, eftersom rektorn ansåg att det inte fanns underlag för att ge några individuella omdömen. Någon har tydligen varit föräldraledig och vikarierna har inte kunnat sätta betyg. Alla får därför betyget E – det lägst godkända. Skolinspektionen har kritiserat beslutet och menar att det är ett brott mot skollagen. Finns inte grund att ge betyg så ska inte ens godkänt ges.
Dessutom ska 15 tjänster på skolan bort. Karl Johansskolan går med stora underskott och därför måste personal sparkas. Föräldrar har anordnat en strejk.
Vid en första anblick framstår problemen på Vetenskapsskolan, Cybergymnasiet och Karl Johansskolan som ganska olika. Den första skolan fick sitt tillstånd indraget efter att det uppdagats att skolledningen hade kopplingar till religiös extremism. Dessa elever är nu utspridda på andra skolor. Cybergymnasiet hade ingen lokal och ingen vet ännu vad som händer med eleverna. Karl Johansskolan går med stora underskott och tvingas säga upp en stor dela av sin personal.
Men vid närmare eftertanke framkommer ett mönster som väl speglar problemet med svensk skola: bristen på ansvar. Sedan länge har ”frihet” varit den svenska skolans centrala värde. Eleverna ska ha frihet att välja skola och utbildningsföretag ska ha frihet att etablera sig var som helst. Ansvar står inte lika högt i kurs. För att ansvarsutkrävande ska vara möjligt måste den som har ansvar också ha skyldigheter och befogenheter, och det är i dagsläget en enda soppa.
Före de stora skolreformerna på 1990-talet hade staten ansvar för skolan. Nu är ansvaret uppdelat lite varstans. Aktiebolaget Swedish Education Group AB har ansvar över Cybergymnasiets elever – fast inte egentligen. Om skolan måste lägga ner kan eleverna behöva byta gymnasieprogram och vänta på att få plats på en ny skola. För Vetenskapsskolans elever är det enklare. Eftersom de går i grundskolan måste kommunen ordna fram platser illa kvickt. Ändå är det inte kommunen som beslutar över huruvida skolan ska få bedriva sin verksamhet. Det gör den statliga myndigheten Skolinspektionen.
I Göteborg har ansvarsfördelningen för skolan tidigare varit minst sagt skev i och med att det var de tio olika stadsdelsnämnderna som hade skolan på sitt bord. Men Örgryte-Härlanda stadsdelsnämnd eller stadsdelsnämnden i Angered kan inte ensam besluta om att exempelvis höja skatterna om de skulle se att nedskärningar drabbar skolorna negativt. Den makten har kommunfullmäktige.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka är ansvaret i stället centraliserat till den kommunala skolnämnden. Men politikerna har inte handskats med de stora underskott som många skolor alltjämt dras med. Resultatet är att eleverna hamnar i kläm – de som alla säger sig värna om men ingen vill ta ansvar för.
