Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: KD – liten men viktig spelare på högerkanten

KD är nog det parti på högerkanten som har lättast att formulera en positiv vision på högerkanten som inte bara handlar om att lösa akuta samhällsproblem.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det råder ingen tvekan om att Ebba Busch trivs i det nya ”konservativa blocket” tillsammans med Moderaterna och Sverigedemokraterna. I GP:s måndagsintervju är förbehållen få och inriktningen på regeringsskifte tydlig.

Kristdemokraterna är en liten men viktig spelare på högerkanten. Partiet har en social profil och mer kunskap och intresse för de ”mjuka frågorna” än de två övriga. Partiledarens ibland konfrontativa framtoning ska inte tolkas som att KD i första hand är ett parti för hårdare tag . Familjepolitiken står i fokus för partiet och ledande företrädare engagerar sig i sådant som att färre ska leva i utsatthet och ensamhet.

KD är ett parti som vill värna de konkreta gemenskaperna. Det är något annat än den abstrakta och gränslösa solidaritetstanke som blivit vänsterns - även om KD genom sitt kristna arv även värnar en generell humanism i bemötandet av den andre. De ”hårdare tagen” handlar om att bevara något konkret.

Partiet har faktiskt bättre möjligheter att få genomslag för sin politik nu än under alliansåren, ja än under stora delar av partiets existens. KD har på många sätt varit den udda fågeln i borgerligheten. Övriga allianspartier har delat moderniseringsberättelse med socialdemokratin. Värnande om gemenskaper har stått lågt i kurs. Högst motvilligt har KD fått sitt vårdnadsbidrag som eftergift. I SD har man nu fått en grovhuggen men ändå konservativ allierad, även om partierna har väldigt olika partikulturer och betonar olika gemenskaper.

Mot den bakgrunden är det inte heller särskilt konstigt att KD-ledaren visar en så njugg inställning gentemot C och L i intervjun. Dagens Centerparti är något annat än på 1980-talet då de två till och med kunde finna varandra i ett valtekniskt samarbete. Centerns urbana profilering har tillsammans med KD:s nyvunna självförtroende som konservativ röst fjärmat de bägge partierna så mycket från varandra att de idag hör hemma i olika läger.

KD skulle nog helst se att M, KD och SD skulle kunna klara sig även utan Liberalerna. Visserligen är inte klyftan lika stor som gentemot C. Men Liberalernas samhällsvision skiljer sig från Kristdemokraternas, och KD vill helst slippa bli utspelade mot ett liberalt parti i regeringsställning.

KD:s drömscenario är M och KD ensamma i regeringen och SD utanför. Det är också ett ganska givet utfall om de tre partierna får egen majoritet. SD inser att steget från kylan till Regeringskansliet är för stort. De vet också att de fortfarande lider brist på professionella medarbetare med rätt erfarenhet för uppdraget, och att deras nordiska systerpartier tagit skada av regeringsansvar. Det lär däremot bli svårare för M och KD att vägra SD att ha tjänstemän i Rosenbad. Partiet vill på sikt erövra erfarenhet av att kunna styra landet.

Av intervjun framgår att Ebba Busch inte vill se ett avtal före valet mellan de tre högerpartierna liknande januariavtalet. Det är klokt. För precis som Busch påtalar är politik i hög grad en dynamisk verksamhet där prioriteringarna kan behöva ändras under resans gång.

Därmed inte sagt att de tre partierna kan avstå från att formulera en gemensam vision för Sverige. Vad – utöver att lösa diverse problem – är det för samhälle de vill verka för på ett övergripande plan? Här kan KD spela en konstruktiv roll.