Kristdemokraternas besked, att man nu öppnar för att tala och förhandla med alla partier i riksdagen, beroende på sakfråga och innehåll, är välkommet. Partistyrelsens beslut har mognat fram efter att Januariöverenskommelsen tog död på allianssamarbetet och är förankrat i KD:s riksdagsgrupp.
Det är egentligen inget dramatiskt besked. Att sakpolitiken och resultaten är viktigare än vem man pratar med förstår egentligen en skolelev. Ändå har det varit så svårt för många ledande politiker att våga säga det självklara. KD:s besked är därför en seger för förnuftet.
Partiet likställer dock inte de övriga partierna. Med Moderaterna vill man ha ett fortsatt aktivt och nära samarbete. Man hoppas även att Centern och Liberalerna ska hitta tillbaka till borgerligheten. Gott så. Det sistnämnda borde egentligen inte vara omöjligt om ”mittenpartierna” kunde lägga sina känslomässiga låsningar åt sidan. De negativa reaktionerna från Annie Lööf och Jan Björklund på Ebba Busch Thors ställningstagande tyder dock på att det kommer kräva partiledarbyten. Liberalerna står ju just nu inför ett sådant.
Det kontroversiella här är förstås att KD även kan tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna. KD vill inte skapa några nya allianser. Man att ens tala med SD har blivit en het potatis i svensk offentlighet.
Opinionsbildare på vänsterkanten har ägnat flera år åt att trumma fram en närmast apokalyptisk stämning i akt och mening att göra det omöjligt för borgerliga partier att förhandla med SD. Huruvida dessa förhandlingar sedan skulle leda till bibehållen a-kassa eller satsningar på äldreomsorgen har inte spelat någon roll. Det är tabut man velat upprätthålla. SD ska vara fortsatt oberörbara.
Det är förstås en helt irrationell inställning i sig. Som Ebba Busch Thor skriver kommer KD i alla lägen att stå upp för sina politiska värderingar. Det handlar inte om att sälja ut några centrala principer.
SD:s huvudproblem handlar om en lättvindig inställning till vissa rättsstatliga principer i olika utspel och en ibland slarvig och överdriven retorik som lätt blir generaliserande mot vissa grupper. Det är illa och hänger inte minst samman med att partiet lider brist på företrädare med bakgrund i professionerna. Men det är sådant som kan skalas bort i förhandlingar. Att partiet har en del skogstokiga företrädare på lokalnivå är i sammanhanget en bisak.
På väldigt många politikområden finns redan en politisk samsyn mellan M och KD å ena sidan och SD å den andra. Det finns faktiskt också en betydande samsyn mellan C och L respektive SD inom breda områden som landsbygdspolitik och skola. I förhandlingar skulle SD inte få igenom nåt som ligger långt från denna samsyn.
Framförallt Centerpartiet har dock valt att överdramatisera och måla upp en hotbild i form av stöveltramp och diktatur i farstun. Här har de märkligt nog valt samma strategi som Socialdemokraterna. Men märkligheten försvinner i viss mån om man ser det strategiskt. Socialdemokraterna har framgångsrikt säkrat sin ställning i Rosenbad genom att blåsa upp denna konfliktlinje. Centern tror sig möjligen ha en starkare roll som vågmästare om KD och M inte kan tala med SD. Men i Centerns fall spelar nog själva behovet av positionering en större roll. Väljarmässigt har det varit hyfsat framgångsrikt.
Ebba Busch Thor skriver på Facebook att hon är övertygad om att konfliktnivån måste sänkas i svensk politik. Det har hon rätt i. Den överdrivna och osakliga hysteri som fått breda ut sig skadar förtroendet för demokratin och gynnar i förlängningen extrema krafter, inklusive de våldsbejakande i marginalen. Många har haft ett intresse av att driva på polariseringen. SD själva och deras närstående alternativmedier har eldat på eller i varje fall inte haft något emot den. Men intresset av att öka polariseringen har också varit starkt hos Socialdemokraterna och Aftonbladets S-märkta ledarsida, med benäget bistånd från radikala liberaler och en och annan aktivistisk journalist och krönikör som mer godtroget köpt agendasättningen från S. Man har velat måla upp apokalypsen, Ryssland och Ungern som framtiden, när i själva verket det enda som realistiskt sett skulle kunna hända är att Sverige tar ett halvt steg mot Danmark.
Kristdemokraterna har medvind just nu. Partiet vågar ta initiativet och sätta agendan för debatten. Det är nog en tidsfråga innan Moderaterna följer efter i just denna fråga, precis som med Decemberöverenskommelsen. Men det är aldrig lika imponerande att vara tvåa på bollen. Det lilla partiet, som för bara ett år sedan var uträknat, börjar bli en nyckelspelare i svensk borgerlighet. Och det är inte heller så litet längre.
