Kristdemokraterna har riksting i helgen. Partiets betydelse ska inte underskattas, trots sin litenhet. KD har spelat en central roll för att den nuvarande regeringen över huvud taget kunnat tillträda. Det var KD som gick i spetsen för att upphäva decemberöverenskommelsen för åtta år sedan. Det var också KD som öppnade upp för ett samarbete med SD, eller i varje fall skyndade på processen.
I hög grad är det Ebba Busch och kretsen kring hennes förtjänst. De har under det senaste decenniet profilerat KD som ett konservativt högerparti – även om partiet ogärna kallar sig just det. Ett samarbete med andra konservativa partier förefaller ändå logiskt.
Ebba Busch har varit partiets draglok – en karismatisk, i sin stil närmast USA-influerad, partiledare. Det har lett till anklagelser om populism, vilket nog mest har att göra med att omsvängningen starkt ogillas av partiets motståndare. Alf Svensson kallades i stället folklig.
Men framgångarna i det politiska spelet har också haft ett pris. Partiet har gjort sig beroende av sin partiledares framtoning och utspel som lockar en allmän högeropinion. Nu när Tidösamarbetet är på plats måste KD tänka mer på vilken roll man ska spela inom samarbetet.
KD har faktiskt en unik ideologisk position inom om man bara klarar att kommunicera den utåt. Det som lite slarvigt kallas ”mjuka frågor” – vården, samhällsgemenskapen, de äldres situation, familjepolitiken, leder inte alltid till braskande rubriker men är nödvändiga komplement till den ”hårda” agenda som dominerar regeringsarbetet.
Ur det perspektivet är det lite märkligt att Busch valde rollen som närings- och energiminister. Möjligen är det en del av strategin att utmana Centern om landsbygdsväljarna. KD behöver hur som helst bottna mer i sin egen identitet framöver och springa mindre på de bollar som är i ropet för stunden. Annars gör sig partiet ganska sårbart för tillfälliga svängningar i opinionen och partiledaren för dagen.
