Alliansen i Göteborg vill införa lottning i hemtjänsten. Tanken är att den som inte gör ett aktivt hemtjänstval ska slumpas ut på olika utförare istället för att som idag hamna hos kommunen. Syftet är att underlätta för de privata hemtjänstföretagen och komma bort från tanken att den kommunala hemtjänsten utgör ”normen” (GP 21/8).
I dag är det försvinnande få - en på tjugo - som gör ett aktivt hemtjänstval. En orsak är säkert att systemet med vårdval är relativt nytt i Göteborg, och det är på sitt sätt begripligt att allianspartierna vill hjälpa de privata aktörerna på traven för att få en ökad mångfald av utförare.
Men det finns starka principiella skäl emot lottning som metod. Poängen med valfrihet är främst att kunna välja bort dåliga utförare, vilket antas stärka brukarnas makt. Men ett grundkrav för att man ska kunna tala om valfrihet är att det råder någon form av verklig skillnad mellan olika utförare. Visserligen måste all hemtjänst – privat som offentlig – uppfylla vissa minimikrav. Men utöver det ska hemtjänstutförarna kunna nischa sig. För mindre aktörer ligger själva existensberättigandet i att kunna erbjuda någonting annat än vad kommunen eller de stora bolagen tillhandahåller.
Mot den bakgrunden är lottning ett sällsynt illa valt verktyg. Utan olikhet mellan utförarna kan man i praktiken inte tala om en valfrihet värd namnet. Men en förutsättning för att lottning ska vara etiskt försvarbar är att olikheterna är försumbara. Principerna för lottning och valfrihet är helt enkelt oförenliga. Om Alliansen vill öka mångfalden inom äldreomsorgen får de därför hitta på något annat sätt att göra det.
Valfrihet är i regel något som gynnar medborgarna. Men utifrån det konstaterandet är det svårt att försvara ett tvång till valfrihet. Att välja tjänsteföretag är generellt svårt och det blir inte lättare när man uppnått den ålder där man är i behov av hemtjänst. Man kan tycka att den kommunala hemtjänsten inte ska vara normen. Men i ett avseende bör den vara det. Den som önskar en nischad hemtjänst ska kunna välja det. Men kommunen bör stå för ett standarderbjudande. Givet att det finns ett värde med nischade verksamheter – vilket är själva argumentet för valfrihet – så ska man inte av en slump kunna hamna hos en utförare med en profil som inte alls stämmer överens med vad brukaren önskar.
Frågan om privata utförare i den kommunala välfärden grumlas allt för ofta av ideologiska dimridåer. I praktiken måste valfrihetens värde bedömas konkret utifrån den verksamhet som berörs. Det är till exempel ingen hemlighet att den valfrihet som ges inom ramen för Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) – och berör hjälp till yngre funktionshindrade – är mycket uppskattad av brukarna. Orsaken är förstås att det här rör sig om verklig valfrihet. Brukaren har inflytande över vem som utför hjälpen, hur den utförs och vad man kan få hjälp med.
Inom hemtjänsten – som har betydligt mindre resurser per individ än vad LSS-stödet ger – handlar valfriheten alltför ofta om att välja olika paketlösningar från stora aktörer. Om borgerligheten menar allvar med att valfriheten har ett värde borde man snarast verka för att det blir större skillnader mellan olika utförare och att individens makt över den egna hemtjänstinsatsen ökar. Inte minst upplever många brukare det som besvärligt att personalen som besöker de äldre i hemmet ofta kan uppgå till flera dussin olika personer och dessutom ofta byts ut.
För kommunpolitiker med en ansträngd budget är stora aktörer som kan pressa kostnaderna genom konkurrens ofta ett lockande alternativ. Då spelar det knappast någon roll om man lottar ut medborgarna på olika verksamheter. Men menar man allvar med att valfriheten ska ha ett kvalitetshöjande värde för våra äldre så måste man börja i en annan ände. Verklig valfrihet i äldreomsorgen kostar pengar. Värnar man det senare måste man prioritera äldreomsorgen på bekostnad av mindre angelägen verksamhet. Det borde egentligen inte vara helt omöjligt för Göteborgspolitikerna när man tänker efter.
