Det kommunala bostadsbolaget, AB Framtidens, miljardaffär i Karlastaden med byggföretagen Serneke och Balder har väckt starka känslor. Inte minst hos den politiska oppositionen i Göteborg. Liberalerna har till och med anmält köpet till EU-kommissionen för misstänkt gynnande av enskild (GP 4/2).
Affären går ut på att AB Framtiden köper byggrätter i Karlastaden av de privata bolagen för ungefär en miljard kronor. Det innebär i praktiken att man köper marken, inklusive rätten att bygga på den enligt detaljplan.
Anledningen till att affären väckt debatt är ganska invecklad.
Det kommunala bostadsbolaget blir helägare till två kvarter och huvudsaklig ägare till ytterligare fyra kvarter. Serneke och Balder har fram till september 2027 rätt att köpa tillbaka delägarskapet i de fyra kvarteren för köpeskillingen plus en fastställd indexering. Det är inte minst detta upplägg som väckt kritik. Kommunen agerar i praktiken bank åt privata intressen heter det. Om priset på marken sjunker står kommunen med Svarte Petter, men om det stiger mer än väntat är det någon annan som tar vinsten.
Terje Johansson, vd för Framtiden, försvarar dock upplägget med att det var ett villkor för att få köpa byggrätterna till ett förmånligt pris (fastighetsvärdet uppskattas till 1,3 miljarder kronor). Markpriser i centrala Göteborg tenderar dessutom att stiga långsiktigt (DI 22/1).
Den affärsmässiga risken förefaller låg. Men samtidigt innebär alla storaffärer risker. Oväntade saker kan inträffa. Risktagandet väcker framför allt indirekta frågor om kommunens roll på fastighetsmarknaden och hur brett sådana här affärer ska förankras politiskt.
Frågorna hänger delvis samman. Kommunstyrelsens ordförande – Jonas Attenius (S) – informerades tidigt, redan i slutet av sommaren, om affären. Oppositionens toppolitiker fick dock inte vetskap om den förrän långt senare, när det i praktiken var för sent att sätta stopp för den. Att det blev så kan delvis ha berott på missförstånd kring vad som fick sägas och vem som skulle informera vem. Men ytterst har ändå Attenius ansvaret att bedöma om beslut av det här slaget bör förankras och om det har skett.
Styrelsen för AB Framtiden föredrogs affären i mitten av december. Där är även oppositionen är representerad – men samtliga som känt till vad som varit på gång har varit belagda med yppandeförbud enligt insiderlagen. Skälet är att affärsuppgörelser av det här slaget betraktas som företagshemligheter. Detta har möjligen felaktigt tolkats som att frågan inte fick föras vidare till gruppledarna.
Moderaternas gruppledare, Axel Josefson, menar att affären är av sådan tyngd att kommunstyrelsen borde ha informerats av Attenius. Om inte annat borde styrelsen för Stadshus AB ha informerats (Framtidens moderbolag) där ledamöter av kommunstyrelsen ingår.
Det är svårt att inte ge Josefson rätt i kritiken. Göteborg styrs av ett minoritetsstyre. Då finns det skäl att förankra större investeringsbeslut brett. I synnerhet när det framstår som oklart om det finns en majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. Även vågmästarpartiet Centern har framfört kritik mot affären (Fastighetsnytt 29/1).
Den ideologiska grundkonflikten får sägas handla om vilken roll kommunen ska spela som fastighetsägare och byggare. Ska Göteborgs stad, via sina bolag, var en ledande aktör som tävlar med privata aktörer och tar potentiellt stora affärsmässiga risker – eller ska man nöja sig med att förvalta det omfattande hyresbestånd man redan har – inte sällan i centrala lägen – och enbart komplettera marknaden när det kommer till nybyggande?
Principiellt finns det goda skäl att ifrågasätta varför kommunen ska bygga nya hyresrätter i ett så centralt – och inte minst dyrt – läge som Karlastaden. De hyrorna kommer inte bli låga om ekonomin ska gå ihop. Därmed faller i hög grad argumentet att det skulle motverka segregationen, såvida inte kommunen tänkt sig att socialtjänsten ska lägga sina begränsade resurser på att betala höga hyror för dem som egentligen inte har råd att bo där. Det är knappast rimligt.
Göteborgs stad innehar Sverigerekord i antal kommunala bolag. Karlastadsaffären illustrerar tydligt varför det kan vara ett demokratiskt problem. Affärslogiken kan lätt krocka med de kommunala kraven på insyn och opartiskhet. Här ser det onekligen ut som att majoriteten i fullmäktige har rundats. Mot det kan man invända att en majoritet i fullmäktige släppt fram det nuvarande rödgröna styret som då måste ha mandat att genomföra sin politik. Men då bör man också vinnlägga sig om transparens. En miljardaffär av det här slaget kan inte ses som ett rutinärende vilket som helst.
Ett grundläggande problem är egentligen att staden styrs av en minoritet – och här vilar ett tungt ansvar på Centern som släppt fram det nuvarande styret men vägrar delta i själva ”regerandet” och ta ansvar för kompromisser kring obekväma beslut.
Givet det parlamentariska läget bör styret visa ödmjukhet för att man inte har fullt mandat driva sin egen agenda via kommunala bolag och falska majoriteter i olika nämnder. Till syvende och sist är det också bäst för Göteborg om stora investeringsbeslut för framtiden är väl förankrade över blockgränserna oavsett. Nästa mandatperiod kan det vara omvända maktförhållanden.
