Kappvändandet skapar godtycke

Ett flertal samtida exempel på när mediekritik får personer med makt att göra tvärtom stämmer till eftertanke, vilket slags samhälle vill vi ha och vilket samhälle får vi?

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Den 23 september 2015, inför Centerpartiets partistämma i Falun, efterlyste den högprofilerade Frederick Federley (i dag Europaparlamentariker och partiets andre vice partiordförande) ett nytt förhållningssätt till Sverigedemokraterna. I en intervju sade han bland annat att: "Sverigedemokraterna är en obehaglighet i svensk politik, som vi får dras med. Då får de sitta med runt bordet och lägga sina förslag. Det innebär inte att vi gör som de vill, men emellanåt kan vi komma överens."

Vidare ansåg Federley, som stod bakom Decemberöverenskommelsen, att en borgerlig regering inte skulle göra sig beroende av SD:s stöd men att den ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i viktiga frågor (SvD).

ANNONS

Ungefär ett år senare, den 11 september 2016, anförde Liberalernas partiledare Jan Björklund att Stefan Löfven (S) i sin roll som statsminister borde bjuda in även SD till politiska samtal över blockgränsen. "Att de får en slags martyrställning, tror jag att de faktiskt tjänar på. Att de behandlas korrekt, som ett av alla andra partier i riksdagen, det tror jag är klokt." (Sveriges Radio).

I dag har såväl Centerpartiet som Liberalerna gjort avståndstagandet till SD till sitt primära politiska existensberättigande och som en konsekvens av detta valt att bryta upp Alliansen och i stället agera stödhjul åt en ny Löfven-regering. Hur kan det komma sig? Vad hände under denna förhållandevis korta tid? En viktig del av svaret stavas mediestorm.

Ett annat högaktuellt exempel på liknande obegripligt kappvändande har följt i spåren av den sevärda dokumentären om Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson. Jag skrev om Nilssons tragiska bortgång och den grova misshandel hon utsattes för av sin ex-pojkvän, tillika en upphöjd skådespelare, i veckan (26/3). Då undrade jag hur det kunde komma sig att ingen i mannens närhet agerat trots den hovrättsdom som fanns.

Sedan dess har Dramatens vd Eirik Stubø agerat: två föreställningar har ställts in och teatern har meddelat att det inte finns några planer på att skådespelaren ska få fler roller. Varför fattas detta beslut nu trots att ledningen haft kännedom om mannens handlingar sedan (minst) hovrättsdomen för tio år sedan? En viktig del av svaret stavas mediestorm.

ANNONS

De fria, oberoende mediernas roll är av central betydelse i en demokrati. Medierna ska granska makten, avslöja oegentligheter, förmedla objektiv information så att medborgarna kan skapa sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd. Det medierna däremot ska avhålla sig ifrån är upptrappningar som till sist mest påminner om regelrätta drev. Men egentligen är mediernas agerande sekundärt, det centrala är hur arbetsgivare, politiker, organisationer med flera agerar när det väl börjar storma.

Om Dramaten tidigare inte ansåg att skådespelarens gärningar borde få konsekvenser för hans möjligheter att uppträdda framstår det som ytterst fegt att helt plötsligt göra tvärtom bara för att man möter kritik. Om Federley och Björklund tidigare var av uppfattningen att SD bör behandlas som övriga partier framstår det som ytterst opportunistiskt att ändra uppfattning enbart för att man stöter på patrull i offentligheten.

Till syvende och sist handlar det om värderingar, om att vara trogen sina principer och idéer oavsett omgivningens uppfattningar. Det får aldrig löna sig att skrämma någon till lydnad genom att skrika högst. Ett samhälle som godtar en sådan ordning premierar godtycke och räddhågsenhet. Det gör oss alla mindre modiga - i tider när just modet att stå för samma sak i dag, i morgon, i går behövs som mest.

ANNONS
ANNONS