Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Appar med allt större makt över tanken. Bild: Larsen, Håkon Mosvold
Appar med allt större makt över tanken. Bild: Larsen, Håkon Mosvold

Håkan Boström: Kan vi tämja tech-jättarnas makt över politiken?

De sociala medieplattformarna utgör naturliga monopol och har en enorm makt. Men att underställa dem politisk reglering innebär inte bara fördelar utan också stora risker. Både propaganda och censur hotar idag demokratin.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De sociala medierna utgör kärnan i vår tids kommunikationsinfrastruktur. Merparten av våra samtal kring samhälle och politik försiggår i dag på ett fåtal plattformar. Företag som Google, Facebook, Twitter, Youtube och Instagram har en potentiell makt, och det på global nivå, som är svår att överskatta. Deras maktposition saknar motsvarighet i modern tid och överträffar många länder statsmakten.

Dominanta företag är visserligen inget nytt. De uppstår när konkurrensen av olika skäl, ofta på grund av ny teknik eller politiska beslut, sätts ur spel. Ett av de mest välkända exemplen var det amerikanska superoljeföretaget Standard Oil, grundat av John D. Rockefeller, som i slutet av 1800-talet kontrollerade 90 procent av den amerikanska marknaden. I kraft av sin enorma storlek kunde företaget, med ibland hårdhänta metoder, köpa upp alla konkurrenter. Genom kontroll över distributionen; oljeledningar och transporter, slog man dessutom effektivt ut dem som inte gav vika för påtryckningarna. Standard Oils dominans bröts först när Högsta domstolen i USA 1911 fällde bolaget för brott mot landets antitrustlagar och delade upp det i en mängd mindre bolag.

De sociala medieföretagen har i dag uppnått en minst lika stor dominans som en gång Rockefellers oljebolag – fast i närmast global skala. De agerar på samma sätt som Rockefeller: de köper upp och försvårar för mindre konkurrenter. De försöker kontrollera den tekniska infrastruktur som behövs för att konkurrenter ska kunna ta marknadsandelar.

Detta blev övertydligt när Apple, Google och Amazon samfällt såg till att göra Twitters lilla konkurrent Parler – som profilerat sig som en "yttrandefrihetsplattform" –otillgänglig på nätet, i samband med att Twitter stängt av Donald Trump för några veckor sedan. Apple och Google förhindrade möjligheten att ladda ned Parler. Google gjorde det dessutom omöjligt att hitta till Parler. Amazon stängde av dem från deras webhotell. De drog i princip ur sladden.

Maktkoncentrationen blir tydlig. Men till skillnad från fallet Standard Oil är det svårt att dela upp exempelvis Facebook i smådelar. Det beror på den så kallade nätverkseffekten. Ett socialt medium bygger i princip på att alla använder samma plattform för en viss typ av kommunikation. Skulle det finnas två likadana Facebook skulle snabbt det ena bli dominerande eftersom det man säljer är möjligheten att kommunicera med så många andra användare som möjligt, de andra användarna är själva produkten. Det är en central skillnad mot hur det ser ut på en ”vanlig” marknad. Att det ändå finns en handfull olika sociala medieföretag beror på att de fyller olika funktioner, inte att de är konkurrenter: Youtube finns för videoformat, Instagram för bilder och Facebook främst för text.

Antitrustlagarna kan visserligen bryta upp det korsägande som finns i dag. Google äger Youtube och Facebook äger Instagram. Men att bryta upp själva Facebook, eller någon annan plattform, skulle vara meningslöst på grund av nätverkseffekten. Antitrustspåret löser därför inte huvudproblemet.

Tech-jättarna bildar helt enkelt en extra stark form av naturliga monopol. Konkurrens kan inte rå på dem med mindre än att det utvecklas helt ny teknik, och det är långt ifrån säkert att sådan ny teknik leder till något annat än att det nuvarande monopolet ersätts med ett annat.

Är det då ett problem? Att marknaden sätts ur spel är nästan alltid en nackdel för konsumenterna då de blir beroende av enskilda företag. Privata monopol är varken möjliga att påverka genom att byta leverantör ”exit” eller demokratiska beslut ”voice”.

Här talar vi dessutom om globala aktörer med miljarder användare vars plattformar fått en avgörande betydelse för den politiska utvecklingen. Deras makt har blivit en grundläggande demokratifråga. I fel händer kan tech-jättarna ställa till enorm skada. Vissa menar att de redan tar politiska hänsyn. Det kan vi inte veta, då besluten och tekniken för att reglera vad som får spridning är företagshemligheter. Den ibland framförda tesen att dessa globala monopol ska behandlas som vilken korvkiosk som helst, eftersom de formellt är privata företag går inte riktigt att ta på allvar. De är inte heller att jämföra med tidningar som har ett begränsat antal anställda skribenter underställda en chef med publicistiskt ansvar.

Frågan är då vad som ska göras. Det har länge framförts krav på att de sociala medieföretagen ska ta ett större ansvar för vad de tillåter att användarna skriver på plattformarna. Jättarna har tidigare anklagats för att låta ”hot och hat” flöda fritt i sina kanaler. Med visst fog. Facebook anses exempelvis ha bidragit till folkmordet på rohingyer i Burma genom sin bristande moderering (Economist 24/10).

På senare tid har de dock skärpt upp modereringen, främst genom automatiska rensningsverktyg i form av algoritmer men också genom anställda moderatorer. Det har lett till anklagelser om censur. Ett begrepp som är relevant med tanke på deras ställning.

Beslutet att stänga av USA:s president Donald Trump på livstid från Twitter har exempelvis fått kritik, bland annat av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Även om en tillfällig avstängning varit motiverad, med tanke på Trumps implicita uppmaningar till uppvigling, innebär den permanenta avstängningen att Twitter på ett avgörande sätt påverkats Trumps möjligheter att verka i amerikansk politik framöver. Ett beslut som inte borde vara upp till ett privat företag utan till landets domstolar.

Allt fler röster har därför höjts på sistone för att reglera tech-jättarna. Det är i sig inget konstigt. Banker, postföretag och transportföretag är redan på olika sätt reglerade. Ett postföretag kan exempelvis inte vägra leverera brev åt kunder de ogillar.

EU-kommissionen har redan bestämt sig. Den menar att det behövs en ökad reglering och har presenterat ett förslag till ”Digital Services Act” (lagen om digitala tjänster). Enligt förslaget skulle tech-jättarna behöva redovisa för hur deras digitala algoritmer, som styr vad som får genomslag, fungerar, hur modereringen går till och så vidare. Sådan transparens är välkommen för att inte säga nödvändig. I dag tas de viktiga besluten inte sällan från fall till fall. Donald Trump kunde i fyra års tid använda Twitter för att framföra vilka påståenden som helst. Han stängdes inte av permanent direkt efter stormningen av Kapitolium, utan först några dagar – och för att vara Trump mindre graverande tweets – senare. Enligt uppgift främst på grund av protester från de anställda på företaget (NYT 16/1).

Frågan är ändå långt ifrån enkel. En EU-reglering skulle ge ökad rättssäkerhet men troligen också innebära ökade krav på att ta bort oönskade budskap, och om inte annat skulle kraven och de politiska påtryckningarna öka efterhand. Öppnar man regleringskranen kan det vara svårt att stänga av den. Aleksej Navalny har rätt när han påminner om att stora företag ofta går maktens ärenden, inte minst i auktoritära stater som Ryssland. Men inte heller i demokratiska stater står alltid yttrandefriheten högt i kurs hos de styrande. EU:s dominerande länder, Tyskland och Frankrike, har dessutom en svagare yttrandefrihetstradition än USA, eller för den delen Sverige. Yttrandefriheten är en bräcklig frihet, till för att skydda impopulära budskap som den är så har den inte nödvändigtvis så starkt stöd i opinionen alla gånger. Kommer staten vara en bättre garant för friheten om den måste ta direkt ansvar?

Det har på sistone även tagits nationella initiativ med fokus på att skydda yttrandefriheten. Polens regering planerar införa en lag som gör det olagligt för sociala mediejättar att ta bort postningar eller stänga av användare om de inte bryter mot polsk grundlag (Guardian 14/1). Den brittiska regeringen planerar en långtgående lagstiftning som både ålägger nätjättarna att ta bort ”skadligt material” och samtidigt ska stärka användarnas skydd från godtyckliga avstängningar (gov.uk 15/12).

Men kommer de amerikanska tech-företagen verkligen rätta sig efter dessa nationella lagstiftningar och vad har enskilda regeringar egentligen att sätta emot om de inte gör det? Det är i slutänden mer troligt att regleringen hamnar på överstatlig nivå, trots att den då kommer längre från medborgarna.

Här finns med andra ord inga särskilt bra alternativ. Politiskt beslutade regleringar kommer både innehålla ökade krav på moderering och ett visst grundskydd för yttrandefriheten. Men tyngdpunkten lär ligga på det förstnämnda, ökade krav på kontroll. Resultatet är givet. Företagen kommer ta det säkra före det osäkra och släcka ned åsikter och påståenden i gränslandet.

Moderering är dock nödvändigt. Hot, hets mot folkgrupp och förtal kan inte tillåtas ligga uppe i väntan på domstolsbeslut. Det skulle göra lagstiftningen tandlös och översvämma domstolarna. Av praktiska skäl går det knappast att uppnå rättssäkerhet i varje enskilt fall, vi talar om miljontals inlägg dagligen. De bedömningarna måste av rent praktiska skäl göras av plattformen och dess algoritmer. Det man kan hoppas på är mer transparenta regler och en konsekvent tillämpning av dem. Möjligen kan man också tänka sig att enskilda ges möjligheten att överklaga permanenta avstängningar, då till en särskild domstol för ändamålet.

Det löser ändå inte frågan hur man ska se på ren propaganda och ”fake news”. Det är en svår, att inte säga omöjlig, nöt att knäcka. Det går i praktiken inte att dra en skarp gräns mellan propaganda och vanlig opinionsbildning eller mellan en politisk lägesbeskrivning och ”fake news”. Att det finns tydliga exempel i bägge ändar är inte poängen utan den stora gråzonen däremellan, liksom att ett öppet samhälle präglas av att olika perspektiv får framföras. Långtgående censur längs denna linje är inte bara ofta ineffektiv utan hotar på allvar demokratin. Det är ingen slump att lagar mot ”fake news” är populära i diktaturer. Makten vill gärna tysta sina kritiker.

Å andra sidan utgör även ohämmad propaganda ett dödligt hot mot samma demokrati. Den skapar misstro och känslomässig polarisering (gruppdynamik) hos miljontals människor. Resultatet blir att politiska motståndare till slut anses illegitima i det egna lägret och att våld, fusk och maktmissbruk kan rättfärdigas mot ”fienden”. Revolutioner, inbördeskrig och auktoritär maktkoncentration föregås i regel av en sådan process.

Inget av dessa hot kan viftas bort, eller reduceras till en vänster-högerfråga. Vi behöver föra en öppen, kvalificerad och anständig debatt om dem – medan det är möjligt.