Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Vem ska betala? Bild: Fredrik Sandberg/TT

Karin Pihl: Kan vi räkna med att staten fixar vår välfärd?

Den svenska välfärdsstaten är under press. I framtiden kommer befolkningen troligen att behöva ta ett större ansvar för sin egen välfärd och ekonomi.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det brukar sägas att svenskarnas inställning till staten liknar en tonårings relation till sina föräldrar. Svenskar är inte dåliga på att klaga, på Försäkringskassan, Skatteverket och kommunen. Men vi förväntar oss att ”dom” ska fixa problem som kan uppstå i vår vardag.

Enligt en nyligen genomförd studie av Sifo på uppdrag av försäkringsbolaget Bliwa anser 20 procent av alla svenskar att staten har det största ansvaret för ens egen privatekonomi i händelse av sjukdom eller arbetslöshet.

Åtta av tio säger att de inte har så bra koll på vilken ersättning de har rätt till. Endast hälften av de tillfrågade säger att de har en så pass god ekonomi att de klarar av en längre sjukskrivning.

Det är lätt att förstå den här inställningen. Sverige är ett högskatteland och vi förväntar oss att få välfärd för skattekronorna. Och visst är välfärden bra i Sverige. Men blickar man framåt finns skäl att ta ett större ansvar för den egna privatekonomin.

Ersättningarna i trygghetssystemen har relativt sett minskat under hela 2000-talet. Utöver inkomstskatt betalar arbetsgivarna sociala avgifter, som ligger på en tredjedel av lönen. Dessa avgifter är tänka att användas till sociala försäkringar som nyttjas vid exempelvis arbetslöshet och föräldraskap.

Men det finns en gräns för hur mycket en arbetstagare kan få ut av systemen i händelse av inkomstbortfall. I sjukförsäkringen är taket drygt 30 000 kronor. Trots att lönerna har ökat de senaste 20 åren har ersättningsnivåerna inte förändrats. Det innebär att folk får ut betydligt mindre än vad de betalar för. Fackförbunden har kritiserat detta men det är tyst från politikernas håll.

Det är inte bara socialförsäkringssystemen som är under press. Under de kommande tio åren kommer den offentliga sjukvården att ställas inför problem. Den medicinska och medicintekniska utvecklingen går framåt i rasande fart. En alltmer avancerad vård innebär kostnader som det offentliga inte kommer att mäkta med. Kombinerat med ett ökat vårdbehov och att andelen som arbetar av den totala befolkningen minskar är detta en svår ekvation att lösa, som politikerna heller inte vågar diskutera.

Den offentliga välfärden utmanas också av rent sociologiska förändringar. För att upprätthålla ett system som bygger på solidaritet och höga skatter måste det finnas en legitimitet hos de som betalar. I den debattartikel i Dagens industri varnar statsvetarprofessorn Tommy Möller att den av invandringen orsakade demografiska förändringen som Sverige genomgått under 2000-talet kan utmana den svenska välfärdsmodellen.

”Om inte integrationen av de nyanlända lyckas bättre riskerar i förlängningen det sociala kitt som gör ett demokratiskt välfärdssamhälle av vår typ möjligt att vittra sönder”, skriver han. Det kanske tycks drastiskt uttryckt. Men det är ändå empiriskt belagt att en lägre upplevelse av gemenskap i ett samhälle försvårar ekonomisk omfördelning.

Ytterligare ett hot mot legitimiteten är den omfattande brottsligheten som riktar sig mot välfärdsstaten. Bidragsfusk och annan kriminalitet som mjölkar Försäkringskassan, Migrationsverket, CSN och Pensionsmyndigheten på pengar kommer enligt en uppskattning att uppgå till 275 miljarder (!) mellan 2018 och 2030. Vem vill betala in till ett system som läcker som ett såll till kriminella?

Välfärdsstaten kommer givetvis inte att kollapsa. Ingen kommer att lämnas på bar backe. Men mycket tyder på att vi måste ta ett större ansvar själva. Och om välfärden försämras måste också skattetrycket ner. Annars får politikerna räkna med ett missnöje som inte kan beskrivas som grinig tonårsmentalitet.