Vanligt i sci-fi-filmer är att robotarna har tagit över och gjort oss människor överflödiga. Är det kreativa fantasier eller en snart stundande verklighet? Artificiell intelligens och robotar har redan nu ersatt många människors arbeten. Inom finansmarknaden och juridiken, ja till och med i välfärden. I Trelleborg använder man en robot för att fatta beslut om försörjningsstöd. Kanske är vi människor snart onödiga. Datorerna kan ju programmera sig själva.
Men kultur och konst, då? Det kan väl inte en dator göra? Säg inte det. Musik skapad av artificiell intelligens (AI) har funnits i flera år, och i musik-tech-industrin är upphetsningen stor. En av de mest kända ”artisterna” är AIVA, kanske mest känd för den U2-inspirerade rocklåten On the Edge. Enkelt förklarat går det till på det viset att varje ord i en text och varje ton i en låt representeras av en siffra. Eftersom allt nu är siffror kan man låta en dator räkna ut hur ofta olika ord, bokstäver och toner kombineras med varandra. På det sättet kan man träna en dator att känna igen mönster, alltså ackordföljder och harmonier, och baserat på dessa mönster låta den "skapa" nya verk.
Musik är inte det enda kulturområdet där AI används. Förr handlade romanerna om robotarna, nu skriver robotarna sina egna böcker. En artificiell intelligens i Japan har till och med blivit utnämnd till ett litteraturpris. I Göteborg har scenkonstgruppen Revet låtit en AI skriva en pjäs.
Att datorer skapar musik och litteratur är, paradoxalt nog, ett tecken på människans skaparkraft. Ändå är det något som känns konstigt när man lyssnar på AIVA. Man känner sig lurad.
Frågan om datorer kan skapa konst är inte enbart en teknisk fråga. Den är också filosofisk. Konst är inte bara det vi ser och hör, ljuden i låten eller orden i en roman. En solnedgång över havet kan vara vacker, men det är inte konst. Först när någon målar av eller fotograferar vyn är det konst. En get som råkar trassla in sig i ett bildäck som ligger och skräpar i hagen är inte konst, men Robert Rauschenbergs verk är det. Varför?
Därför att det är centralt i själva konsten att det finns en skapande hand i den. Alltså en intention, en tanke eller ett uttryck, som kommer från en människa. Visst kan man säga att människan som har skapat AI:n också har skapat konst, men det gör inte att ”On the Edge” är konst. Vi är besatta av att förstå vad konstnären ”menar” med sitt verk, trots att det inte alltid finns någon tydlig mening. Vi vill veta, vad betyder textraden eller de till synes slumpmässiga ditsmetade penseldragen på tavlan? En AI ”menar” ingenting. Den har bara lärt sig mönster.
Dessutom är AI:ns intelligens kraftigt överskattad eftersom den inte kan vara nyskapande. En AI kanske kan göra en låt som låter som en B-sida från U2, men den kan inte komma på att hm, vad händer om vi kombinerar hårdrock med hiphop? Då får vi RUN DMC! Vad händer om jag tar en snutt av jazz-, blues- och soulartisten Etta James gamla låt och lägger sången på ett hårt, modernt dans-beat? Aviciis superhit Levels! AI:n är för korkad för det. Eller inte tillräckligt kreativ, eftersom den inte är kreativ över huvud taget. Den där AIVA-låten var trots allt inte ”inspirerad” av U2. Det var bara någon som proppat den med siffror som representerar musik som låter som U2.
Estetik handlar inte bara om intelligens. Det handlar också om att uttrycka känslor och förnimmelser i ljud eller bild. AI:n kan inte fatta varför en lätt vemodig känsla ofta uttrycks bättre i ett maj7-ackord än ett ”vanligt” dur-ackord eller moll-ackord. Hur det kan förhålla sig på det sättet är kanske till och med svårt att förstå som människa. Men man vet åtminstone att det är så.
AI:n kommer att lösa många problem av monoton och praktisk natur. Men allt kan den inte ta ifrån oss.
