Muharrem Demirok, så heter med all sannolikhet Annie Lööfs efterträdare och Centerpartiets nästa partiledare. Centerns valberedning föreslog på onsdagen Demirok som ny partiledare. Det innebär, om inget oväntat inträffar, att han också blir vad när Centern håller partistämma om ett par veckor. Valberedningens förslag är förankrat i partiet.
De två övriga kandidaterna föll på eget grepp. Daniel Bäckström genom att sväva på sin hållning i HBTQ-frågor och Elisabeth Thand Ringqvist genom en allt för aggressiv intern kampanj. Vem är då Demirok? Han är sedan länge lokalpolitiker i Linköping även om han växt upp i Stockholmsförorten Vårby Gård. Den förste C-ledaren med invandrarbakgrund.
Han beskrivs som en lyssnande och sympatisk lagspelare. Det kan säkert vara bra för det interna partiarbetet. Men frågan är om han har det som krävs för den tuffa rollen som partiledare. För tyvärr måste man nog konstatera att framgångsrika partiledare sällan är några lagspelare. Det som kännetecknade exempelvis Göran Persson, Fredrik Reinfeldt eller Jimmie Åkesson – eller för den delen Annie Lööf – är att de höll sina respektive partier i ett hårt koppel och samtidigt bemästrat medielogiken till fullo.
Den relativt okände och oprövade Demirok tar på sig en tuff uppgift som efterträdare till Lööf. Uppgiften blir inte lättare av Centerns välkända låsning i regeringsfrågan. Centerväljarna på landsbygden vill ha en borgerlig regering. Det får de inte med en röst på C i dag. Det är också huvudförklaringen till att C nästan halverades i många landsbygdskommuner i riksdagsvalet. En röst på C blev en röst på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Till råga på allt tappade Centern även i städerna, främst till just Socialdemokraterna. Demiroks något otydliga socialliberala profil riskerar att varken locka utpräglade liberaler eller de som kan tänka sig att rösta på S i stället. I Magdalena Andersson har han dessutom en populär konkurrent som går hem hos fler än traditionella S-röstare.
Grunden för Centerns problem lades faktiskt redan under Maud Olofssons tid vid makten. Pådrivet av kretsen kring den så kallade Stureplanscentern gick det gamla bondepartiet i nyliberal riktning, vilket av påskyndarna sågs som ett sätt att göra C mer borgerligt och samtidigt vinna storstadsväljare. Det fungerade kortsiktigt.
Men analysen byggde på att landsbygdsbefolkningen var ”på utdöende” och kunde tas för given. Centerns traditionella roll som motvikt till maktkoncentrationen i Stockholm försvagades. Denna positionsförflyttning bidrog till det vakuum som Sverigedemokraterna snabbt kunde fylla. C var annars troligen det parti, som om de valt helt motsatt strategi, hade varit bäst lämpat att utmana SD om de missnöjda väljarna.
I dag har Centern – som en följd av partiets ideologiska vandring och som en konsekvens av de nya livsstilsliberala väljare man skaffat sig i storstäderna – i stället hamnat i en låsning mot SD, en låsning som satt partiet i knät på Socialdemokraterna. Lite av en historiens ironi.
Centerpartiet har över huvud taget haft svårt att ta till sig det nya politiska landskapet. SD är här för att stanna, åtminstone under överskådlig tid, och någon borgerlig regering utan stöd från SD kommer det helt enkelt inte att bli. C måste helt enkelt göra sig bekväma med att tillhöra det rödgröna laget, där man kommer tvingas att kompromissa med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet – eller så släpper man tabut mot att förhandla med SD.
Hur man än gör kommer man att förlora väljare. Går man vänsterut blir det svårt att få tillbaka landsbygdsväljarna. Går man högerut lär man tappa i storstäderna. Mellanvägen är i hög grad ett önsketänkande. Är då den inlyssnande Demirok rätt person att befria partiet från dess illusioner? Det är nog bäst att låta vara osagt.
