Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kommer Alliansen att vara ett minne blott? Bild: Henrik Montgomery/TT

Kampen om den politiska stabiliteten

Vart den svenska politiken landar är fortfarande osäkert. Bollen ligger nu hos de fyra borgerliga partierna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Västvärlden håller på att bli allt mer svårregerad, konstaterade den brittiska tidskriften The Economist nyligen (3/8). Fragmenterade partisystem, politisk polarisering, återkommande nyval och segdragna regeringsbildningar har i många länder blivit politisk vardag.

Mot den bakgrunden är det begripligt att det på många håll finns en nostalgi inför den tid då politiker som Göran Persson och Tony Blair eller Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel i kraft av att leda dominerande partier eller koalitioner kunde definiera samtiden.

Längtan efter en svunnen form av politisk stabilitet är emellertid till liten hjälp för den som vill förstå dagens politiska landskap och än mindre för den politiker som idag vill kunna sätta sin prägel på samhällsutvecklingen.

Den viktiga frågan blir därför hur man med de förändrade förutsättningarna ska kunna bilda regeringar som förmår leverera politiska resultat. För politisk stabilitet handlar inte bara om faktorer som antalet partier och de politiska konflikternas karaktär. Det handlar också om politisk skicklighet.

Framgångarna för alliansregeringarna berodde inte bara på underliggande förutsättningar för stabil blockpolitik. De var också ett resultat av hur allianssamarbetet lyckades knyta de fyra borgerliga partierna allt närmare varandra.

Det som pågått sedan valet för snart ett år sedan skulle kunna beskrivas som en kamp om vem som blir först med att hitta de stabila formerna för regeringsbildningar i ett politiskt landskap där Sverigedemokraterna samlar bortåt en femtedel av rösterna. I praktiken avgör det om huruvida det är de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna som ska definiera samhällsutvecklingen de kommande decennierna.

Det är det grundläggande skälet till varför centerpartiledaren Annie Lööfs tanke att Socialdemokraterna efter valet förra året skulle förmås acceptera bildandet av en alliansregering möttes med kalla handen

Personer med inblick i de samtal som fördes mellan S-ledaren Stefan Löfven och allianspartiernas statsministerkandidat, M-ledaren Ulf Kristersson, vittnar om hur statsministern och hans nära medarbetare krasst konstaterade att om S utifrån det aktuella valresultatet hade accepterat en alliansregering, så skulle Sverige sannolikt styras av borgerliga regeringar för överskådlig framtid.

Det är också mot den bakgrunden man ska förstå hätskheten i den socialdemokratiska opinionsbildningen. Påståendena om att en regering som räknade in SD i sitt parlamentariska underlag skulle innebära ett stundande tyskt 1930-tal handlade inte om någon sakpolitisk bedömning, utan om att skapa ängslighet i allianslägret och på så sätt förhindra bildandet av en borgerlig regering.

S fruktade helt enkelt att de borgerliga partierna höll på att hitta en formel för stabila regeringsbildningar som kunde tillvarata den riksdagsmajoritet som finns för allianspolitik. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är januariöverenskommelsen ett sätt att försöka skapa långsiktiga förutsättningar för S-ledda regeringar i en ny politisk miljö.

Detta sammanfattades på ett träffande sätt av Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratisk idétidskriften Tiden och tidigare politisk tjänsteman i statsrådsberedningen, som i somras twittrade (1/8) om hur Löfven lyckats nå sina maktpolitiska mål: “Skulle Löfven avgå idag skulle han i princip ha lyckats med alla sina långsiktiga strategiska projekt. Två valvinster, en bruten Allians och blocköverskridande samarbete.”

Januariöverenskommelsens svaghet ligger givetvis i att den saknar en gemensam idé om hur Sverige ska utvecklas. Samtidigt är det ofrånkomligt att ett så omfattande sakpolitiskt samarbete som januariöverenskommelsen kommer att knyta de medverkande partierna närmare varandra.

Både Centerpartiet och Liberalerna talar idag om vikten av ett nära samarbete med regeringen som ett sätt att försäkra sig om att S lever upp till innehållet i överenskommelsen. Det är förstås rimligt.

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv blir emellertid samarbetet, som nu förstärks av att L placerar politiska tjänstemän i regeringskansliet, ett sätt att bygga en känsla av samhörighet och i längden ett gemensamt politiskt projekt som kan underlätta inför regeringsbildningen 2022.

Socialdemokraterna vann första ronden i kampen om att skapa en ny politisk stabilitet. Faktum kvarstår dock att riksdagen sett till sin sakpolitiska inriktning rymmer förutsättningar för en borgerlig regering. Hur länge dröjer det innan alla fyra borgerliga partier är beredda att ta vara på den möjligheten?