Brott och straff kommer stå högt på dagordningen i höstens svenska riksdagsval. För det talar både verkligheten, väljarnas prioriteringar och att högeroppositionen under hela mandatperioden drivit hårdare straff och stärkta befogenheter för polisen som sin främsta profilfråga.
Det främsta skälet är förstås den grova och spektakulära gängkriminaliteten med bas i landets utsatta förorter. Sverige sticker ut i detta hänseende, inte minst när det kommer till skjutvapenvåld. Mats Löfving vid Polisens nationella operativa avdelning har talat om 5 000 gängmedlemmar som är beredda att ta till dödligt våld (SvD 26/8 2020). Polisen har även identifierat cirka 200 kriminella nätverk i de utsatta områdena (DN 20/6 2017) och 40 kriminella klaner eller släktnätverk (SR 5/9 2020).
Gängkriminaliteten har med rätta fått stor uppmärksamhet i medierna. Den har dragit upp den svenska mordstatistiken. 2020 slog fallen av dödligt våld rekord (AB 30/3 2021). Året innan var det rekord i antalet bombdåd (SVT 28/1 2020). Parallellt med denna utveckling fördubblades antalet ungdomsrån under perioden 2015-2019 (BRÅ 15/12 2021). I en del av dessa fall förekommer dessutom förnedringsinslag, något som tidigare varit sällsynt. Det är därför inte särskilt underligt att den upplevda otryggheten bland medborgarna når nya höjder (SVT 9/10 2020) eller att ”lag och ordning” numera hör till det svenska folket oroar sig mest över (DN 8/5 2021).
Hur har vi hamnat här? Frågan har förstås inget enkelt svar – men den unikt höga immigrationen till Sverige under 2000-talet har haft en avgörande betydelse. I dess följd har vi fått en kraftig ökad segregation, lokal normupplösning och ojämlika livsvillkor. Vi har fått en kraftig ökning av så kallade utsatta områden dit mycket av otryggheten koncentrerats. Det borde egentligen inte överraskat någon. Redan för hundra år sedan kartlade amerikanska sociologer inom den så kallade Chicagoskolan sådana effekter av snabb och omfattande invandring till ett land. Pojkar och unga män som växer upp i ett ekonomiskt och kulturellt utanförskap med försvagade familjeband löper stor risk hamna snett. Problemen har med andra ord sitt ursprung i en bristande konsekvensanalys i den svenska migrationspolitiken. Kunskapen fanns där, men inte viljan att använda den.
Sverige avviker i dag från övriga Europa. För det dödliga våldet minskar generellt. Den underliggande trenden i moderna västländer är minskad brottslighet tack vare utbildning, välstånd och sociala insatser. Utan denna motverkande faktor – som också verkar här – hade de svenska problemen varit ännu värre. Statistiken kan också lätt dölja förändringar i hur brottsligheten ser ut. Dödligt våld i hemmet är exempelvis något annat än dödligt våld på gatan även om de ofta räknas till samma kategori.
Hur ska vi lösa situationen? Sverigedemokraterna föreslår massiv återvandring. Av skäl som ledarsidan tidigare framfört (28/11) är det varken en praktisk möjlig, ändamålsenlig eller politiskt önskvärd åtgärd. Det är i hög grad ett önsketänkande ur SD:s perspektiv. Försök i den riktningen skulle också lätt få motsatt effekt.
Det finns inga enkla lösningar. Det som behövs är en kombination av åtgärder som berör i princip alla politikområden, från bostads- och arbetsmarknadspolitik till skola, socialtjänst och föreningsliv. Men på kort sikt är det framför allt polis och rättsväsende som måste ges resurser och befogenheter att hantera den grova brottsligheten. Inte minst för att stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng och få bukt med den tystnadskultur som plågar hela stadsdelar. Det finns heller ingen automatisk motsättning mellan långsiktiga strukturella åtgärder och mer akuta polisiära insatser.
Alla svenska partier förespråkar en kombination av sociala insatser och polisiär verksamhet. Ändå finns det tydliga ideologiska skillnader i var man lägger tyngdpunkten mellan dessa, hur man ser på straffets funktion och även hur de sociala insatserna ska vara utformade.
Den avgörande skiljelinjen handlar om huruvida man ser straffet som en moralisk funktion eller en ”vårdande” funktion för återanpassning. Det är i grunden en fråga om samhälls- och människosyn. Är individen ett ansvarigt subjekt eller offer för omständigheterna? Har brottsoffret rätt till upprättelse? En annan skiljelinje gäller synen på vad som är en effektiv kriminalpolitik. Förenklat: är hårda straff eller mjuka straff mest effektivt? En tredje skiljelinje gäller avvägningen mellan den dömdes rättigheter och samhällets behov av skydd mot brottslighet. Bör samhället låsa in brottslingar under längre tid eller bevilja dem färre permissioner för att hålla dem borta från gatan?
Sverige präglas i grunden fortfarande av 1960- och 1970-talens sociala ingenjörskonst inom kriminalpolitiken. Då kom den moraliska dimensionen av straff att förkastas som något ovetenskapligt. Brottslingen skulle återanpassas till samhället, ”göras frisk”. Tänkesättet lever kvar i begrepp som ”kriminalvården”. Det här är en förklaring till att Sverige har internationellt sett fortfarande har mycket låga straffsatser och att det inte sällan döms ut så låga straff att de strider mot vanliga medborgares rättsuppfattning. Att vi rört oss i en ”hårdare” riktning förändrar inte den grundläggande bilden.
Givetvis ska inte idén om återanpassning helt kastas överbord. En kristet grundad tanke om brott och försoning har alltid funnits i vår rättstradition. Det är dyrt med långa fängelsestraff och enbart en minoritet av alla som begår brott blir yrkeskriminella. En lyckad återanpassning är en stor vinst för samhället. Men man bör samtidigt ta in att samhället förändrats. I dag växer som sagt många ungdomar upp i ett utanförskap där man varken identifierar sig med föräldrarnas värderingar eller samhället i stort. Kraven på arbetsmarknaden och i privatlivet har också ökat. Förutsättningarna för en lyckad återanpassning är på många sätt sämre än på 1960-talet.
Den moraliska dimensionen av straff går heller inte att bortse ifrån. Det är inte ”ovetenskapligt” att medborgarna hyser moraliska uppfattningar om brott och straff. Det är en grundpelare i varje fungerande samhälle att det finns normer om vad som är rätt och fel, normer som får konsekvenser. Självfallet finns det förklaringar till att människor bryter mot lagen. Men att reducera människor till offer för omständigheterna – och därmed göra dem ansvarslösa för sina handlingar – är ofta direkt skadligt, både för den det berör och omgivningen. Generella samhällsvetenskapliga förklaringar bör inte alltid ligga till grund för juridik och politik som ju ytterst berör individuellt handlande. I ett civiliserat samhälle betraktas människor som moraliska subjekt. I det ingår inte minst brottsoffrets rätt till upprättelse.
Den stora skiljelinjen mellan regeringen och högeroppositionen ligger inte i de enskilda förslagen utan i den övergripande synen på brott och straff. Högerpartierna vill sätta allmänhetens trygghet, brottsoffrens återupprättelse och samhällets normer i centrum. Förenklat kan man säga att Moderaterna betonar tryggheten, Kristdemokraterna brottsofferperspektivet och Sverigedemokraterna samhällsnormerna och det allmänna rättsmedvetandet. De tre partierna lär inte ha några större problem att utarbeta en gemensam politik på området.
SD krävde redan under alliansregeringens tid kraftiga skärpningar i rättspolitiken. Men sedan slutet av förra mandatperioden har M och KD i hög grad kommit i kapp och gått till offensiv på området. Moderaterna vill göra om brottsbalken i grunden och är nog det parti i dag som har den mest systematiskt utarbetade kriminalpolitiken – starkt inspirerade av Danmark. Det är också M som i huvudsak lär sätta sin prägel på en eventuell högerregerings kriminalpolitik. I del två av den här artikelserien ska jag försöka bena ut de konkreta förslagen på området.
