Som många säkert läst om har min hemstad Uppsala drabbats av en våg av våldtäkter och våldtäktsförsök den senaste tiden. Vid det här laget finns det nästan en ”svensk genre” för diskussionen av den här sortens händelser, en genre med sina egna regler och sin egen interna logik.
Under långa perioder sker brottsligheten och rubrikerna båda i en strid ström, och under dessa perioder diskuterar svenskarna statistik: går det verkligen att säga X? Kan vi verkligen vara säkra på Y? Hur vet vi inte att det inte bara är #metoo som ligger bakom? I dessa tider går det att säga att den outtalade fråga som ligger i centern av debatten, den terräng som alla slåss om, är denna: hur ”normal” är egentligen Sveriges nya normalitet?
Den svenska genren har dock två ansikten. Under andra perioder kommer rubrikerna närmast i staccato; de är för högljudda, för brutala eller för tätt inpå varandra för att de ska kunna diskuteras som en del av någon sorts normaltillstånd. I sådana fall blir diskussionen istället en annan: en diskussion om Oron.
Det är faktiskt bara på senare tid jag börjat få upp ögonen för just hur besynnerlig svensk debatt om ”oro” egentligen är. Här i Uppsala ger myndigheterna ut olika råd på hur kvinnor ska bete sig; den senaste innehåller bland annat sådana hjälpsamma råd som att tänka på att bara åka med etablerade taxibolag, helst inte gå hem ensam, tänka på att undvika vissa gator, och så vidare. Samtidigt som polisen alltså ger ut dessa råd för hur man beter sig för att undvika att bli utsatt för en överfallsvåldtäkt så understryker man att ingen kvinna ska vara orolig för att röra sig ute på natten.
Låter detta normalt? Fundera en stund på vad det är som faktiskt sägs. Ingen förnekar att det föreligger en reell risk för våldtäkt. Risken finns, det erkänner man, och man ger dessutom ut en lista på åtgärder för att parera denna risk. Samtidigt som man gör det understryker man dock att individen inte ska känna sig orolig.
När vi i vardagligt tal ställer frågan ”ska jag vara orolig för X?” är detta en fråga om sannolikheten i att X händer, det är inte en fråga vars andemening är ”hur tycker du att mitt sinnestillstånd ska se ut?”. Idag är det dock något som hänt i kommunikationen mellan offentlighet och privatpersoner.
Nuförtiden handlar inte uppmaningarna om att inte känna oro om att det man är oroad för inte kommer att hända, utan uppmaningen har blivit bokstavlig: du har numera en sorts underförstådd plikt att inte känna oro, samtidigt som vi rekommenderar att du gärna riskminimerar och går med försvarssprej redo i ena handen och ett överfallslarm i andra!
I hur många andra länder sker det här egentligen? Vi gillar att låtsas att våra ständiga diskussioner om oro handlar om rationalitet mot irrationalitet, om att människor bara är ”rädda” utan skäl. Men det är inte vad vi egentligen pratar om, inte i slutänden. Debattens kärna handlar inte om rädsla, den handlar om lojalitet. Bakom järnridån gick det inte alltid att förneka att hyllorna kunde vara lite tomma ibland; men att gemene man skulle ha rätten att vara sur över något sådant, det kunde det verkligen inte bli tal om. Att känna missnöje var ingen rättighet, den som gjorde det var illojal och osolidarisk.
Budskapet i Sverige följer numera denna refräng: köp gärna överfallslarm, käre svensk, be gärna om skjuts, undvik gärna vissa gator, men för guds skull: var inte så osolidarisk och trolös att du börjar hysa fel sorts känslor om situationen!
