Förra året sade Göteborgs stad nej till kärnvapen. Ett splittrat kommunfullmäktige röstade för att ansluta staden till ICAN cities appeal – ett internationellt upprop med syftet att pressa regeringar att ratificera FN:s konvention om kärnvapenförbud. Förslaget lades fram av Feministiskt initiativ och fick stöd av övriga rödgröna partier, medan allianspartierna och SD röstade nej. Demokraterna lade ned sina röster.
De rosa feministerna firade beslutet. Ett kärnvapenfritt Göteborg! Nu lever göteborgarna i fred och trygghet! Resten av landet kommer att följa detta viktiga upprop!
”Att Göteborg nu som första stad i Sverige tydligt tar ställning för ett totalt förbud mot kärnvapen är ett starkt ställningstagande för Göteborgs säkerhet”, förklarade Stina Svensson, gruppledare för Fi Göteborg.
Men ställningstagandet är i det här fallet bara en omskrivning för symbolpolitik. Göteborgs ställningstagande mot kärnvapen var inget annat än ett onödigt och verkningslöst medieutspel.
Beslutet togs dessutom i strid med kommunallagens bestämmelser om att kommuner inte får bedriva utrikespolitik. Precis vad Stadsledningskontoret och kritiker varnade för innan beslutet klubbades igenom.
I veckan meddelade förvaltningsrätten att kärnvapenförbudet var ”en tydlig opinionsyttring på det utrikespolitiska området”. Domstolen slog därmed fast att det inte var en fråga för kommunen och att beslutet därför måste rivas upp.
Det är inte bara Feministiskt initiativ som ägnar sig åt symbolpolitiska handlingar. För några år sedan beslutade SD, KD och M i skånska Bromölla kommun om ett generellt förbud mot bönestunder under arbetstid. Även det blev föremål för avgörande i förvaltningsrätten som slutligen bedömde att beslutet stred mot religionsfriheten.
Dessa symbolpolitiska handlingar kanske imponerar på någon. Vem är inte emot kärnvapen? Och ska man verkligen få lov att slösa arbetstid genom att smita undan i några minuter för att tillbe en gud eller flera? Med enkla ställningstaganden kan kommunpolitiker ge sken av att de agerar handlingskraftigt mot saker de ogillar eller anser vara fel, men som de egentligen inte kan påverka.
Om man är av åsikten att politikens främsta uppgift är att signalera intentioner och viljeyttringar, snarare än att lösa verkliga problem som medborgarna möter i vardagen, är detta kanske inte något större bekymmer. Men de allra flesta människor förväntar sig nog att folkvalda lokalpolitiker ska arbeta för att förbättra och förvalta lokalsamhället. Investera i god äldrevård, satsa på en fungerande skola, arbeta för trygga bostadsområden och liknande.
Varken kärnvapen, bönestunder eller andra symbolpolitiska handlingar kan anses vara viktiga angelägenheter för kommunpolitiker att slösa tid och resurser på. Politikernas tid är ändå ändlig, det är ett nollsummespel: Ägnar de sig åt det oväsentliga har de mindre tid åt det väsentliga.
Det är inte som att det saknas viktiga frågor att fördjupa sig i. Meningslösa ställningstaganden i symboliska frågor riskerar inte bara att skada medborgarnas förtroende för de folkvalda, det ger även uttryck för en gränslös syn på vad politiker ska ägna sig åt.
