Apokalypsen har en för mänskligheten alldeles särskild lockelse. Genom historien har undergångshotet kommit i många olika skepnader, och i dag pratar apokalypsens ryttare om klimatkris.
För klimatdebatten kan verkligen ta sig bibliska proportioner. Ibland låter det som om livet på jorden hänger på att klara Parisavtalets mål om 1,5 graders uppvärmning. Så är det naturligtvis inte.
“Världen kommer inte att upphöra om den värms upp med mer än 1,5 grader” konstaterar Jim Skea, nytillträdd ordförande för FN:s klimatpanel IPCC i en intervju med tyska Der Spiegel. Vidare kritiserar han överdriven klimatalarmism: “Om man ständigt kommunicerar budskapet att vi alla är dömda att utplånas förlamar det människor.”
Människan har en oöverträffad anpassningsförmåga. I vitt skilda klimat bor det folk på nästan alla platser på jorden. Det är svårt att tänka sig att vår art skulle gå under av några graders höjd temperatur, eller ens mer extremväder. Sett ur en historisk kontext kommer vi fortsatt att ha det ganska bra även om Paris-målen går i stöpet. Torkor, orkaner och stigande havsnivåer till trots.
Det betyder såklart inte att vi ska sitta på händerna och låta bli att minska utsläppen. Tvärtom finns goda skäl att göra uppoffringar så att våra barn och barnbarn inte ärver en planet alltför olik dagens. Men föreställningen att varje flygresa för oss alla ett steg närmare undergången är helt enkelt överdriven.
Jim Skeas budskap är givetvis heller inte att man lika gärna kan strunta i miljön. I samma intervju går han hårt åt världens regeringar för att inte ha fört en tillräckligt ambitiös politik. Det är klimatalarmisternas undergångstoner han vänder sig emot.
Kvartals chefredaktör, Jörgen Huitfeldt, menar att Lena Anderssons omdebatterade text i SvD (12/8) har ett liknande budskap (DN 18/8). Utan att vara klimatförnekande kritiserar Andersson medierna för att se domedagen i varje avvikande väderfenomen, enligt Huitfeldts läsning. Det är en snäll tolkning då Andersson inte uttrycker någon oro alls över växthuseffekten.
Hon lämnar öppet mål för Peter Wolodarski, som har rätt i att klimatdebatten måste utgå från objektiva fakta snarare än subjektiva upplevelser av sommarens semesterveckor (DN 20/8). Att han passade på att på ett osympatiskt sätt totalsåga Lena Anderssons intellekt skymmer pudelns kärna: Nämligen att Wolodarski också låter känslor styra.
För på annat sätt går det inte att beskriva tilltaget att låta aktivisten Greta Thunberg vara DN:s chefredaktör för en dag. Eller att till vardags viga tidningens spalter åt agendasättande journalistik som långt ifrån alltid ger en rättvisande bild av vetenskapen.
Det är inte heller en Jim Skea-linje precis.
Att människor gärna dras till domedagsdemagoger är ett välkänt fenomen. När det kombineras med svenska offentliga personers besatthet av att vara goda och “stå på rätt sida av historien” – ja, då är resultatet inte vackert.
Mänskligheten kommer att klara klimatkrisen. Frågan är bara hur jobbigt det blir.
