"Jonas Sjöstedt är stalinist och antidemokrat". Den som påstår det ljuger. Sjöstedt har tydligt förklarat att det som hände i Sovjetunionen och i Kina hör till några av ”1900-talets stora katastrofer med miljoner döda som följd” (AB 25/8 2011).
Den som tvivlar på Sjöstedts uppgörelse med sitt eget partis förflutna bör läsa hans utmärkta bok ”Masthugget Moskva Madrid: Berättelsen om Bengt och Greta” (Carlssons förlag 2009). I boken skildrar Sjöstedt två göteborgskommunisters liv och hur de förhöll sig till den kommunistiska rörelsens historiska utveckling.
Att det finns ett historiskt släktskap mellan dagens Vänsterparti och den ideologi som ansvarar för några av 1900-talets värsta förbrytelser är det få som förnekar. Att samma parti på ett föredömligt sätt gjort upp med sin skamfulla historia är också svårt att förneka. Det är en resa som partiledaren Sjöstedt varit en del av och borde vara stolt över.
Benämner man Sjöstedt som antidemokrat far man alltså med osanning.
Men att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ingen självklar ordning i Sjöstedts eget parti. Riksdagsledamoten Ali Esbati (V) har kallat denna tidnings politiska redaktör för ”högerextrem hetsanförare”. Här finns varken nutida bevis, åsiktsgemenskap eller historiska band att anföra som exempel. Det handlar enbart om skamlös brunstämpling av meningsmotståndare och en associationskedja lika trovärdig som påståendet att jorden är platt.
Det är lockande att ge tillbaka med samma mynt. Men det vore ohederligt. Även om Esbati så sent som för några år sedan prisade den auktoritära och våldsamma venezolanska regimen förefaller han inte vara antidemokrat. Man behöver inte anklaga Esbati för sådant han inte håller med om, det räcker gott och väl med vad han redan tycker. Något sådant krav på sanningsenlighet har emellertid Esbati inte på sig själv.
Även om Vänsterpartiet gjort upp med sitt antidemokratiska förflutna har man inte gjort upp med vissa kommunistmetoder. Inom Vänsterpartiet finns, bland ett kvarvarande fåtal, ett traditionellt förhållningssätt där man benämner sina politiska motståndare, oavsett om de råkar vara liberaler eller konservativa, för högerextrema.
Att metoden brukas av en vänsterpartistisk riksdagsledamot är inte bara ett moraliskt svaghetstecken, det visar även hur ihålig kritiken mot ”fake news” och ”alternativ fakta” är inom Vänsterpartiet. Varför ska man ta Esbatis varningar om otrevliga nättroll på allvar när han själv beter sig som ett?
