Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thomas Gür: Jesu födelse rymmer existentiella insikter

I mer än två tusen år har denna berättelse om barnet som föds som Gud och Gud som föds som ett barn, slagit följe med oss och satt sin prägel på vår gemensamma kultur och historia – just därför att den är så allmänmänsklig.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

De världsreligioner som överlevt genom århundradena har på olika sätt förmått att säkra sig om sitt fortbestånd i sin berättelse om sig själva.

Hos judendomen är det förbundet med Gud, förseglat genom lagtavlorna med budorden och förbundsarken i vilka de förvaras. Inom islam är det att Koranen är Guds ord (förmedlat via ärkeängeln Gabriel) till Mohammed, som dessutom är den sista profeten.

Hos kristendomen är det Gud som i sin kärlek till världen ger den sin ende son, genom att låta Ordet (med versal ty det är Guds ord) bli kött (inkarneras). Ordet blir till människa. På så sätt tar han, sonen, sin boning ibland oss, full av nåd och sanning, och han kan ses i sin härlighet; en härlighet som han får från sin fader – Gud.

Julen är firandet av detta under. Och som med alla andra framgångsrika religioner har grundtemat – Guds sons födelse som människa och således Guds människoblivande – anpassats till olika tidsåldrars och kulturers traditioner, förväntningar och rekvisit.

Först i den tidsålder och kulturkrets där läran uppstår: Hans ankomst har förkunnats i profetiorna, en jungfru blir havande, hans födelse föregås av förebud i skyn, änglar uppenbarar sig, stjärntydare tolkar tecknen och förkunnar hans ankomst, onda världsliga härskare försöker förhindra honom från att växa upp.

Sedan med kontinuerlig anpassning till de nya tider och de vidgade kulturkretsar som religionen vill verka i. Redan i Apostlagärningarna sker detta med upphävandet av de judiska matreglerna (Petrus’ syn) och avskaffandet av den manliga omskärelsen, uttryckligen så att det kan bli lättare för ”hedningarna” (greker, romare och andra i den hellenska kulturkretsen) att omvända sig.

Och ju längre bort från ursprungsmiljön i tid och rymd, desto mer lokalfärg, utan lika tydliga traditionsbrott som ovan. Sålunda initialt det bysantinska firandet av Jesu nedkomst på samma dag som den romerska Solgudens födelsedag, den 25 december, och på det firandet av den enfödde sonens födelse så som ”Jul” (och inte som Kristus-mässa/Christmas eller Guds födelsedag/Natalis Dies/Noël) i den skandinaviska kulturkretsen, genom flytten av midvinterblotet, Höknatten, från mitten av januari till samma dag som den kristna högtiden.

En ännu subtilare anpassning sker i vår tid genom ett allt kraftfullare betonande av grundtemat att Gud inträder i jordelivet som barn.

Idé- och samhällsförändringar från 1700-talets mitt och framåt har gett barnet, dess tillvaro, uppväxt och rättigheter en allt större betydelse. Det har handlat om idéer, som vikten av barns fostran, förbud mot barnarbete och barnaga eller barndomstidens betydelse. Men också om krassa realiteter som att ju färre barn det föds i en familj, desto viktigare blir det värna om dem.

Statsvetaren Edward Luttwak, också känd som Machiavelli från Maryland, påpekade i en essä från 1997 att den tiden var förbi då staten kunde kräva av en familj att en och annan son skulle behöva dö för fosterlandet eftersom en kvinna kunde få sex eller åtta barn, när födelsetalen gått ned till mindre än en son per familj.

I detta barnets århundrade enligt Ellen Key (dock lyckligtvis inte som hon ville ha det med aktiv dödshjälp för barn med funktionshinder), blir också just Jesus som spädbarn en central gestalt i tron. Inte ikonernas lillgamla pojke med gloria, som sittande i sin mor Jungfru Marias knä tittar ut över världen och på oss, utan ett nyfött litet gossebarn i krubban eller i modersfamnen.

William Blakes dikt ”Infant Joy”, från Songs of Innocence (1795), fångar i all svårslagen enkelhet (bara en- eller tvåstaviga ord i versraderna) denna grundkänsla. I likhet med många av Blakes dikter åtföljs den av en handmålad bild i vilken texten är inskriven. I en jättelik röd blomkalk är tre figurer inneslutna – en kvinna håller ett spädbarn i famnen och en ängel tittar på. I den första strofen talar barnet och namnger sig själv: ”Joy”/Glädje. Den andra strofen är mammans, som vi kan anta att hon är, vaggvisa till barnet.

I have no name I am but two days old.— What shall I call thee? I happy am Joy is my name,— Sweet joy befall thee!

Pretty joy! Sweet joy but two days old, Sweet joy I call thee; Thou dost smile. I sing the while Sweet joy befall thee.

Såväl Blakes motivval (modern, barnet, ängeln) som vad han låter barnet kalla sig, har tydliga kristna anspelningar. Evangelierna är glädjebud; Markus-evangeliet inleds med:”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. Och när Herrens ängel uppträder för herdarna i Lukas-evangeliet, och de grips av stor förfäran, säger ängeln till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje [good tidings of great joy], en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Därmed blir också sanningshalten, den som så ofta diskuteras inför varje jul, i berättelsen irrelevant, oaktat att de troende håller den för sann (och några söker belägga den som historiskt bevisad) eller de otrogna förklarar den vara amsagor och skrock.

I sin banbrytande bok om hjältesagornas gemensamma element genom de mänskliga kulturerna och tidsepokerna, The Hero With a Thousand Faces (1949), skildrar Joseph Campbell berättelserna om hjältar som ett universellt uttryck för människans och mänsklighetens psyke. Mytologin blir därmed psykologi. Men den misstolkas som biografi; som historia och kosmologi. Och det är en fruktlös ansats, eftersom sägnerna om hjältarna inte är menade som biografier och skapelseberättelser inte är kosmologier.

Istället bör myten återbördas till vår samtida värld som en rik och talande dokumentation om de mest grundläggande djupen i människans innersta, menar Campbell: ”Utställd här, i genomlysning, står de uppenbarade processerna i gåtan Homo Sapiens – västlig och östlig, primitiv och civiliserad, samtida och forntida.”

Det är ett sådant grundläggande djup som Johnny Cash fångar i sin The Christmas Spirit (1963), när Jesusbarnet i vår tid identifieras med vars och ens nyfödda barn:

In Bethlehem I heard a hymn, some distant choir sang And with other tourists I walked along to a Church as its bells rang Then I heard someone tell someone, “There's where Christ was born I wonder if He looked like our baby looked on that first morn” And then I really felt the Christmas spirit

Bilden av Gud som föds som ett litet barn men likväl som världens frälsare är suggestiv, då den förenar svaghet med styrka, utsatthet med makt och det mycket lilla med det mycket stora; spädbarnet som förebådas av en stjärna och som trots sin litenhet kan liknas vid en sådan.

Den svenska poeten och författaren Ylva Eggerhorn har tagit fasta på denna bild i en relativt nyskriven psalm, Nr. 744: Barn och stjärnor (1991), som har blivit allt populärare på svenska barndop.

Barn och stjärnor föds i mörkret utan skydd av våld och vapen. Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga. Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn som ser oss. /…/

Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga. Gud är hos oss, ljus i natten, för att hjälpa oss att våga.

I förlängningen av berättelsen, vilken vi känner till men som först kommer till påsken, finns korsfästelsen, den död som inte är döden utan uppståndelsen samt löftet om frälsning och evigt liv. Berättelsen om det lilla gossebarnet och hans kommande offer och syndabockens upprättelse och seger, återspeglas följdenligt i Jesu egen liknelse om vetekornet, enligt Johannes, i 1917 års Bibel-översättning:

”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.”

Efter mer än två tusen år har denna specifika berättelse om barnet som föds som Gud och Gud som föds som ett barn, slagit följe med oss och satt sin prägel på människans gemensamma kultur och historia – därför att den just är så allmänmänsklig.

Och då kan både den som är övertygad om berättelsens sanningshalt i helt eller delt, eller den som ser den som en ådagaläggande av vår mänskliga samfällda föreställning om en bättre sida av oss själva och om en tillvaro hinsides den som vi återfinns i här och nu, finna frid.

Finna julfrid i och förundras över tanken att ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba också är den enfödde sonen till världens skapare och universums härskare.