Expressens f.d. biträdande kulturchef, Jens Liljestrand, är en av landets mest synliga skribenter. Han kallar sig liberal. Och för många som avskyr liberalismen är han den perfekta negativa symbolen för denna ideologi: innerstadsperspektivet, stöddigheten, självcentreringen och det djupa hyckleri som ligger i en intolerant tolerans.
Ett färskt exempel på det sistnämnda är Liljestrands försök att karaktärsmörda Aftonbladets tidigare kulturredaktör Åsa Linderborg nu i fredags. Vid sidan om några tarvliga personangrepp är Expressenskribenten kritisk till att Linderborg i en samnordisk pod kallad, ”Norsken, svensken och dansken”, dristat sig till att problematisera ett antal kontroversiella ämnen som stödet för Donald Trump, samtyckeslagen och Göran Lambertz-skandalen. Samtliga frågor där det i svensk offentlig debatt är tabu att tycka fel.
Liljestrand är inte bara irriterad över att Linderborg envisas med att gå mot strömmen – hon svärtar också ned Sverigebilden genom att beskriva Sverige som intellektuellt fattigt och inkrökt. Lindeborgs integritet verkar provocera något oerhört.
Vänstersocialisten Åsa Linderborg har begått en del uppmärksammade klavertramp under sin tid som kulturredaktör på Aftonbladet. Men hon har nästan alltid varit orädd och påläst, kommit med nya perspektiv och utmanat rådande sanningar. Hon blir därmed motsatsen till en medgångssupporter som Jens Liljestrand. Är man intellektuell och konträr trampar man ibland snett. Hur kommer det sig att så få medialt profilerade och förment progressiva skribenter passar in på den beskrivningen?
Att liberalismen kommit att förknippas med mediala hovskrivare, som Liljestrand, vilka i allt väsentligt försvarar den rådande ordningen och tar chansen att slå ned på varje röst som avviker är beklagligt men alltför symptomatiskt. Så borde det inte behöva vara. Så har det inte heller alltid varit. Den liberale rebellen Vilhelm Moberg (1898-1973) var ett exempel på motsatsen. Moberg ville alltid stå på folkets sida och tog strid mot makten. Till saken hör att just Moberg är ämnet för Liljestrands egen doktorsavhandling. Det gör att man undrar om den senare kanske spelar oss ett spratt.
Det är nu närmast på dagen ett år sedan Jens Liljestrand devot hyllade statsepidemiolog Anders Tegnell som nationalhjälte. Liljestrands stolthet över hur svensken mangrant slöt upp bakom expertisen och överhetens borgfred gick inte att ta miste på (15/4 2020).
Perspektivet gick igen när Liljestrand inför nationaldagen 2019 skrev en uppmärksammad essä om hur han åkte runt landet i förstaklass på X2000 och hur han förgäves försökte få tag på en taxi på den småländska landsbygden. Krönikan var framförallt en känga riktad mot de som känner sig obekväma med att invandrare dominerar småorterna på landsorten. ”Invandrarna är framtiden” proklamerar Liljestrand efter att ha fått skjuts av en man som talar dålig svenska. Svenskarna beskrivs som SD-röstande nostalgiker och pensionärer. Han klargör stolt att han är och alltid varit för ”totalt fri invandring” (5/6 2019).
Ett år tidigare hade Expressens kulturchef grämt sig över hur han flugit med hela familjen till ett semesterparadis i Kenya, och snabbt passerat slumområdena. Hans klimatångest över de flärdfulla semestervanorna var omätbar (13/1 2018).
Liljestrand är en provokatör. Han saknar inte heller poänger.
Den generösa tolkningen är att han är fullt medveten om vad han gör. Att fräckt stå upp för medelklasselitens perspektiv är ju på ett sätt ärligt. Med ironisk distans hånar han SD-bönderna utan att skämmas för det. För honom innebär förändring bara möjligheter.
Men det förtar inte intrycket av någon som slår vakt om sina privilegier. Någon som slår mot oliktänkande. Inte tar särskilt mycket på allvar och vars progressiva ideal är en fasad för att få vara den sköna, lyckade killen. Liberalismen är knappast betjänt av sådana företrädare. För medan Vilhelm Mobergs liberalism inbjöd till hån från makten inbjuder Liljestrands liberalism till hån från läsarna.
