På GP Ledare går Karin Pihl till storms mot att Göteborgs kommunfullmäktige nu beslutat att staden stödjer FN:s kärnvapenförbud och ber regeringen att skyndsamt skriva under denna. Speciellt väcker jag hennes ilska, och epitet om ’godhetssignalering’ och ”storhetsvansinne” används. Som feminist är jag van, och det kan jag tåla – det är trevligare än ”ondhetssignalering’ eller ’inte ta plats’.
Pihl lanserar också nyordet ’kärnvapenkritisk’ om organisationen ICAN, som belönades med Nobels fredspris 2017 för sitt arbete för att bygga opinion för detta förbud. Det hade jag gärna också blivit kallad, även om jag ser mig som mer än kritisk. Jag vill helt bli av med hotet om att Göteborg en dag utplånas av kärnvapen.
För det finns globala frågor som i högsta grad påverkar lokalt. Klimatkatastrofen är en sådan fråga, det finns ingen chans för Göteborg att sticka huvudet i sanden och låtsas som att vi inte kommer påverkas. Det enda andra jämförbara existentiella hotet på samma skala är kärnvapenanvändning, i krig eller av misstag. Kärnvapenhotet är inte mindre sen kalla krigets dagar, utan större tack vare ökad spridning. Forskarna bakom ”Domedagsklockan” ställde 2020 fram den till 100 sekunder före midnatt, den högsta hotnivån sedan den lanserades 1947.
Kommuner har inte bara möjlighet, utan också en plikt, att säkerställa sina invånares hälsa. Göteborg, med Nordens största hamn, har ett känsligt läge i händelse av ett ökat konfliktläge. Det är därför som Göteborgs kommunfullmäktige på både 80-talet, 90-talet, 00-talet och 10-talet har fattat liknande beslut om att tillkännage regeringen vår mening om kärnvapen. För kärnvapen är nämligen inte enbart utrikespolitik, utan också en del av befolkningsansvaret för kommuner. Inget av dessa beslut har upphävts, och jag välkomnar om även detta prövas och fastställs som helt i sin ordning.
Göteborg var först ut i Sverige. Nu står porten öppen för andra städer att ansluta. Till slut kommer regeringen att lyssna. Sverige ska förbjuda kärnvapen.
Stina Svensson (Fi), gruppledare kommunfullmäktige
Karin Pihl svarar:
Det är ingen som vill ha kärnvapenkrig. Anledningen till att den socialdemokratiska regeringen inte skrev under FN:s nya kärnvapenförbud är att det ansågs verkningslöst. En särskild utredare tillsattes, som drog slutsatsen att en svensk underskrift inte skulle bidra till kärnvapennedrustning. Däremot fanns en risk att Sverige allvarligt skulle skada relationen med flera allierade nationer. Dessutom finns redan andra avtal om nedrustning som utredaren och flera andra seriösa bedömare ansåg vara mer effektiva.
Sådant spelar roll. Konsekvenser av politik spelar roll, allt handlar inte bara om intention.
Men kärnvapen är inte kärnfrågan här. Kärnfrågan handlar om rätt beslut på rätt plats. Utrikespolitik är en nationell angelägenhet, inte en kommunal. Därför ska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken skötas av regeringen. Att det finns olika nivåer för politiska beslut handlar om effektivitet i utförandet och möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande. Göteborgs stad har exempelvis inte ansvar för invånarnas rätt till operationer i tid, det har regionen, trots att det i högsta grad handlar om göteborgares hälsa. Att kommunen inte har särskilt mycket med vårdköer att göra betyder inte att frågan är oviktig, utan att den helt enkelt inte ligger på kommunens bord.