Knappast i någon politisk fråga har den svenska debatten skiftat så snabbt och så totalt som vad gäller migrationen.
På bara några månader bytte nästan hela det politiska etablissemanget fot – från att ha varit ett omänskligt förslag blev minskad invandring plötsligt en självklarhet. För de politiska företrädarna, alltså. Väljarna har, vilket SOM-institutet visat, önskat minska invandringen i decennier.
Vi är många som har haft anledning att ompröva vår syn på invandringspolitiken. Jag skrev om min egen omprövning på denna sida för några år sedan. Dessa omprövningar – nu senast Mikael Dambergs självkritik om att Socialdemokraterna inte velat erkänna kopplingen mellan invandring och brottslighet – brukar framkalla krav på att de som ändrat sig ska be om ursäkt för att de haft fel.
Det är en märklig tanke. Dels för att omprövning av tidigare ståndpunkter är en naturlig del av en intellektuell människas liv – visa mig den person som aldrig haft fel. Att man blivit klokare är inget som kräver en ursäkt.
Dels för att det är oklart till vem denna ursäkt skulle riktas. Till andra partier? Till väljarna som kollektiv? Eller vem? Att be om förlåtelse, och förhoppningsvis få den, är en viktig del av mänskliga relationer. Men förlåtelse kan bara ges av och till enskilda, inte grupper eller juridiska personer.
Dels framförs dessa krav på ursäkter ofta av personer som själva omprövat sin ståndpunkt i samma fråga, bara lite tidigare. Vid vilken tidpunkt en människa övergår från att vara den som bör be om förlåtelse till den som förtjänar en ursäkt är höljt i dunkel. Faktum är ju att nästan alla i svensk offentlighet har tänkt om vad gäller just invandringspolitiken, men vid olika datum.
Jag har vänner som varit aktiva i Sverigedemokraterna sedan 1990-talet. De har betalat ett mycket högt pris för sitt politiska engagemang, blivit bespottade, trakasserade och misshandlade för åsikter som idag är närmast mainstream. Ändå har jag aldrig övervägt att be dem om ursäkt för att jag tidigare hade en annan syn på invandringspolitik än idag.
Varför inte? Helt enkelt därför att jag aldrig deltagit i den kör som hånat och smutskastat dem. För det är nämligen kärnan. Vi är som människor skyldiga varandra respekt, oavsett om vi är oense om politiska förslag. Det gäller i invandringsdebatten liksom i alla andra frågor. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.
Här finns många som har skäl att rannsaka sig själva. Att håna och trakassera politiska motståndare är aldrig acceptabelt, oenighet bemöts med öppen debatt och inte med mobbning. Det är extra absurt när vuxna människor hemfaller åt sådana metoder med motiveringen att den de trakasserar är en moraliskt förkastlig person.
Så nej, vi som ändrat åsikt om svensk invandringspolitik de senaste åren är inte skyldiga en ursäkt för detta. Vi hade fel, nu vet vi bättre. Gott så. Men vi är skyldiga alla politiska motståndare respekt och ett vuxet bemötande. Och på den punkten finns tyvärr fortfarande en hel del kvar att önska.
