Jag såg Kungsportsbron genom tårfyllda ögon

Nu rivs det som aldrig förr, igen. Men nu fastighetsutvecklarna att brutala metoder inte är populära, så anrättningen sockras en smula.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Jag vet hur Kungsportsbron ser ut genom tårfyllda ögon. Det var 1968 eller -69 som jag var med mina föräldrar i Göteborg för att handla och vi parkerade på en rivningstomt i Östra Nordstan. Husen där förvandlades till grus och det var ledsamt att se. När vi gått en bit till Kungsportsbron brast det för mig.

-Varför måste de riva alla gamla hus? frågade jag.

Jag var bara sex eller sju år, men när jag såg hur stadsdel efter stadsdel revs gjorde det mig alltså så ledsen att jag ännu minns Kungsportsbron genom tårdimma. Men vad hjälpte det? Landala, Annedal, Masthugget, Gårda, Olskroken, Hängmattan, inom några år var de alla borta.

ANNONS

Sedan lugnade sig samhällsplanerarna. En del visade till och med ånger över att historiska miljöer blev grävskopornas rov. Men nu rivs det som aldrig förr igen. Numera vet fastighetsutvecklarna och stadsplanerarna dock att brutala metoder inte är populära, så anrättningen sockras en smula.

När Länsförsäkringars fastighetsbolag Humlegården 2012 ansökte om att få riva det så kallade Astoriahuset vid Nybrogatan i Stockholm fick de avslag. Men när de 2017 ansökte om att få riva en femtedel och bygga om resten med högre takfall fick de godkänt.

Jag vet inte vilka fyra femtedelar de bevarat, men merparten av den särpräglade fasaden från 1870-talet mot Sofi Almquists Plats, som var byggnadens mest intressanta del, eftersom den inte utsatts för ombyggnad till affärer i bottenvåningen, är i dag i varje fall riven och ersatt av den vanliga blandningen av glas och sten.

Givetvis påstås denna moderna och trista fasad smälta in väl i den historiska miljön. Om man inte visste att detta sägs på fullt allvar, hade man kunnat tro att det var en form av självironi.

När Wallenstam bygger bostäder på Mölnlycke fabrikers gamla område framhåller de särskilt att det är en ”genuin bruksmiljö”. Något bruk har visserligen aldrig funnits där, men en historisk industrimiljö från textilindustrins barndom i Sverige är det verkligen.

ANNONS

Att merparten av den miljön brunnit eller rivits under lång tid kan inte Wallenstams rå för, men de vill förinta två av de byggnader som utgör den genuina miljö de talar så vackert om. I det ena fallet är det så listigt utformat att byggnaden finns med i deras planer, men i efterhand har de ansökt om att ändå få riva huset för att bygga en väg.

Men det är inget dåligt hus. Det är timrat 1851, byggt som disponentbostad för den då nyanlagda fabriken. Att riva det vore att frånta Mölnlycke en viktig del av samhällets historia.

På Bokmässan för några år sedan hade Härryda kommun en monter fylld med ballonger, där det stod att ”vi älskar kultur”. Att bevara Disponentvillan och den likaså hotade Strandvillan vid Mölnlycke fabriker skulle ge tyngd åt de orden mycket mer än några ballonger.

Det är numera vanligt att företag försöker profilera sig som miljövänliga eller politiskt vakna. Om Wallenstam skulle bevara de hus i både Mölnlycke och Mölndal som de nu vill riva, skulle de få ett genuint varumärke av kraftigare slag.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS