Om det är något jag ångrar under mina aktiva år i den politiska världen är det att jag inte drev frågan om extremism med större kraft. Jag hade inte till fullo insett hur illa det stod till i Göteborg förrän jag blev kommunstyrelsens ordförande. Men då blev också mina informationsmöjligheter större. Jag blev av flera modiga individer uppmärksammad på graden av islamistisk radikalisering.
Det var personer som skulle komma att bli mina vänner. Kloka men oroliga representanter för Polisen, socialtjänsten och journalistiken. De hade varnat förr men bemötts med tystnad eller blivit misstänkliggjorda för att gå rasistiska krafters ärenden. I den mycket läsvärda boken ”Den omhuldade islamisten” utgiven på Fri Tanke förlag, skriver journalisten och författaren Magnus Sandelin om åren då radikaliseringen tog fart i Sverige.
I den utskällda Rosengårdsrapporten, som kom redan 2009, varnades för islamistisk radikalisering i Malmö. Men den efterföljande diskussionen handlade om något helt annat. ”Möjligheterna till en otroligt angelägen diskussion om radikalisering, när det fortfarande fanns tid att sätta in åtgärder för att bromsa en dålig utveckling, gick om intet.” I stället ägnade en hel del journalister, beslutsfattare och opinionsbildare sin tid och kraft åt att förneka problemen.
Terrorforskaren Magnus Ranstorp menar att Sverige, i likhet med Norge, borde ha lagstiftat redan 2012–2013 för att komma åt problematiken med jihadresorna, men att frågan då var för känslig. 2014 vände det. När trehundra svenskar, Göteborg var överrepresenterat, hade rest till ned till IS och liknande grupper gick det inte längre att förneka problemet.
Fram stiger en berättelse om en i Sverige i början av 2010-talet både missionerande salafism, som ekonomiskt och ideologiskt stödjer IS och andra terrorgrupper, liksom en rekryterande salafism som sänder ungdomar att strida utomlands. Och pengar var ingen bristvara. I Säpos årsrapport 2021 konstateras att hundratals miljoner kronor av offentliga medel har gått till organisationer med kopplingar till våldsbejakande extremistmiljöer.
Socialsekreteraren Bettan Byvald i Angered tar upp ett nytt fenomen. Det handlar om aktivister som söker sig till tjänster där de kan utöva makt över barn och ungdomar. ”Det behöver inte vara religiös aktivism, utan det kan också vara kriminella klaner som arbetar strategiskt. Att de jobbar sig in i våra förvaltningar, framför allt som lärare, fritidsledare och tjänstemän men även politiker i våra nämnder. Vi ska inte tro att vi är befriade från detta.”
Det är sådant som i förlängningen underminerar vår demokrati och skadar vårt samhälle. När vi med filosofen Karl Poppers ord blir så toleranta att vi inte är beredda att försvara det toleranta samhället mot de intolerantas angrepp.
Jag har inte vid något tillfälle ångrat att jag tog fajten för kampen mot radikaliseringen i Göteborg. Det var, och är, ängsligheten att tala klarspråk om extremismen som är vår värsta fiende. Jag borde tvärtom ha drivit frågan hårdare.
